Robert ”Robbe” Sagulin växte upp i Lemland och antagligen fanns drömmarna om att bli fotbollsspelare, minns han lite vagt.

– Man gjorde allt på den tiden. Spelade fotboll, friidrottade, skidade … Sköt med pilbåge. Vi bodde i Söderby och hade nära till allt.

Senare kom tankar på att bli bagare. Egentligen hade han inte några särskilda drömmar. Efter Ålands lyceum jobbade han i Västra hamnen. Han dirigerade bilar, skötte fraktklarering och jobbade i incheckningen. Sammanlagt blev det tre år.

– Mycket har inte varit ett val utan det har bara blivit, säger Robbe om livet.

Att jobba i hamnen var som att jobba på sjön, fast i land. Sex dagar jobb, sex dagar ledigt. När Slite gick i konkurs blev han tvungen att röra på sig. Och han rörde sig till Hotell- och restaurangskolan.

– Det fanns en ny linje då. Restaurangadministration. Treårig. Den var skitskoj, säger han och berättar om praktik såväl på Ålandsfärjan som på restaurang i Stockholm och i Winchester.

Restaurang eller it

Matlagningsintresserade Robbe valde att gå ännu ett år, till kock. Jobbet i restaurangvärlden innebar helg- och nattjobb och när han en dag råkade se ett nytt it-program på dåvarande Ålands yrkeshögskola blev han intresserad.

Den våren och sommaren hade han hoppat in på Nautical och hade även ett jobb på gång i Stockholm. Samtidigt sökte han och kom in på den där it-linjen.

– Serverandet var ju jäkligt skoj, understryker han samtidigt som han säger att det var en del pusslande som återstod ifall han och frun Anki skulle ha valt den svenska huvudstaden. Även om paret ännu inte hade barn ingick det kommande familjelivet i vågskålen. Så det blev it-linjen.

– Jag hade gått en Mediskurs innan och jobbat med datorer vid incheckningen, men inte desto mer. Jag var ingen nörd. Men det verkade skoj. Och det var ju skoj! Så det blev tre år till i skola.

Robbe gjorde sitt slutarbete på företaget Eget, sedermera en del av Paf.

– Och jag skulle nog ha fått bli kvar, men två andra i klassen fick jobb på Carus och de berättade att någon skulle sluta. Jag fick jobb där direkt.

Kroppen kraschade

Robbe trivdes på arbetsplatsen, men efter nästan 20 år kom coronapandemin och han jobbade hemifrån. Hösten 2020 kraschade han. Privata saker gjorde att arbetsdagen trängdes ut. I oktober blev han sjukskriven. En gång tidigare hade det hänt att hans kropp sagt ifrån. Den gången var det tiden som läkte honom, plus att han promenerade mycket och fotograferade.

– Nu, den här gången, bromsade jag tidigare och gick även med på att äta medicin, och på förslaget att prata med någon på det som då var ”lättpsykiatriska mottagningen”. Bara det att sitta och prata med någon …, säger han tacksamt.

Under november gjorde han inte mycket.

– I december kunde jag göra lite mer och efter årsskiftet gick jag i en samtalsgrupp i Jomala församling som Tabita Nordberg ledde, säger han och liknar den vid Anonyma Alkoholister-möten där alla har tystnadsplikt.

– Det var en salig blandning människor. Vi kunde ha ett ämne som var och en luftade i typ fem minuter, säger Robbe och lyfter fram vikten av att lära sig att lyssna.

– Helt frivilligt fick man berätta om sitt liv i 20 minuter. Det var spännande, säger han om att han själv valde att göra det.

– För mig var det en skön känsla. Man behövde inte vara rädd för att säga någon dumt. Man fick en helt annan syn på människor.

Mötte liknade erfarenheter

Till en början hade Robbe inte haft kraft att träffa en enda människa. Så småningom orkade han ta sig till Kantarellen för att handla men hade svårt för de lättsamma artighetsfraserna.

– Då skrev jag allt på Facebook. Hur jag mådde! Allt behöver inte vara glitter och glamour i ett inlägg.

Efteråt fick Robbe mycket respons. Det visade sig att han inte var ensam. Många ville prata med honom kring liknande, eller mycket jobbigare, erfarenheter och känslor.

– Det hjälpte att höra andra, även om man inte blir glad över andras misär.

Flera gånger hade han lekt med tanken att göra något helt annat, samtidigt som han trivdes bra på sin arbetsplats. När han var hemma under sjukskrivningen växte känslan.

– Våren 2021 var jag tillbaka på jobbet och jobbade hemifrån. Jag jobbade 10-15 timmar i veckan och hade inte några deadlines.

Robbe kunde jobba några timmar följt av att han tog en promenad på Nåtö naturstig.

– De ställde upp jäkligt bra, säger han om företaget.

Men tankarna om att göra något annat växte sig allt starkare. Och det är ju något med de där böckerna, säger han och det visar sig att han tidigare, utan varken behörighet eller förhoppning, hade sökt jobb som bibliotekarie. På frågan om han alltid har läst mycket, svarar han:

– När jag var liten jo, säger han och minns stadsbiblioteket då det låg i Arkipelags byggnad och var favoritböckerna fanns placerade.

– Men sedan i tonåren och vidare blev det inte mycket böcker. När jag var och tågluffade hade jag pocketböcker med mig. Sedan kom det mer och mer, säger han.

Böckerna lockade

Sommaren 2021 innebar dock att det small till hälsomässigt igen för Robbe. Han fick borrelia i början av juni, han fick kristallsjukan och dessutom en infektion. Han var sjukskriven juli ut.

– I september sökte jag ett annat jobb, som jag sedan inte fick, men då blev det verkligt – att det går att göra det här. Jag sade upp mig, även om jag då ännu inte hade fått besked om det där jobbet. Det kändes bra. Hela idén att göra något annat. Jag kände att jag kunde tänka mig ”vad som helst”.

Parallellt med att han tittade efter något intressant jobb att söka skrev han ett långt inlägg på Facebook med rubriken ”Vem vill ha mig”?

– Redan morgonen efter kunde jag ha fått ett jobb som lärarvikarie. Sedan skrev Pernilla till mig, säger han om Pernilla Söderlund som driver Mariehamns Bokhandel tillsammans med sin man.

– Hon bad mig komma in och prata, och så började jag jobba några strödagar i november 2021. Och så ökade det på. Det blev julrusning och så kom bokrean och sedan insåg de att det fanns jobb efter bokrean. Ett och ett halvt år har jag jobbat där nu. Det känns jäkligt bra. Det är full fart. Jag får leva bland böcker, lär mig saker av mina fantastiska kollegor och har glädjen att försöka hjälpa alla härliga kunder. Jag har inte ångrat mig!

Skrivandet sipprar ut

Skrivandet är något som har vuxit fram.

– Mycket genom yogan.

Det var efter den första sjukskrivningen han började yoga. Först på Medis. Sedan fortsatte han och gick även en yogalärarutbildning på Yogahuset med träffar en gång i månaden.

– Det var mycket reflektioner som man skrev för sig själv. Där började det nog. Och jag skrev någon tanke på Facebook, och det har vuxit fram – mer och mer. Jag började också en ”Skriv ditt liv-kurs” inom Mariehamns församling, men jag hoppade av när det small till, säger han om sjukskrivningen för ett par år sedan.

– Skrivandet ligger nog där och lurar. Det sipprar ur något lite här och där.

Flera gånger har Robbe varit på tyst retreat på Lemböte och där både ritat och skrivit sina tankar.

På sig har Robbe ett par egenstickade sockor. Han gick en kurs och stickade ett par till sig själv, sedan ett par till sin svärfar. Han lovordar Medis och berättar vidare om olika kurser han har gått, som i syrisk matlagning. Och i akvarellmålning. Han utmanar sig själv.

Poetry Slam halkade han in på genom Ålands litteraturförening.

– Carina Karlsson frågade mig om jag ville vara med i litteraturföreningen. Poetry Slam är en av grejerna som föreningen ordnar. Jag hade aldrig ens varit och lyssnat på det innan, säger han och berättar om tillfället. Om nervositeten. Att han inte hörde något av de andras framföranden eftersom han var så fokuserad på sitt eget. Han blev tvåa!

Nog är det poetiskt det han skriver. Tankar och funderingar.

– Fulpoesi. Poesi för husbehov, säger han och menar att det är samma sak med sitt gitarr- och pianospelande som han har gått kurser i och lärt sig i vuxen ålder. Att det är för husbehov. För sin egen skull.

– Det är roligt. Avkoppling. Det är inte för att bevisa för mig själv eller någon annan.

Skrivandet då?

– Det är kanske lite både och. Jag håller faktiskt på att skriva en novell – för en tävling. Om jag får feeling så får jag det. Det är skönt för en själv.

Nu har Robbe gått över till att vara suppleant i litteraturföreningen.

– I stället hamnade jag in på att vara med och ordna litteraturdagarna. Jag har ofta gått och lyssnat, och nu har jag fått lön för att stå där och sälja böcker.

Mat och yoga

Matupplevelser är viktiga för Robbe.

– När barnen var små var vi duktiga på att lämna dem ifrån oss för att åka över till Stockholm för att äta gott. När jag har tid lagar jag mat. Jag står gärna ett par-tre timmar och lagar middag.

Cykeln är ett naturligt fortskaffningsmedel för Robbe som tycker att cykelvägen längs vattnet till jobbet är världens bästa.

– Lite nu och då får jag för mig att jag ska ha en löparkarriär. Nu går jag ofta promenader.

Gärna vandrar han på Nåtö eller kring Lemböte kapell. Vidare kommer han in på sin 40-årskris.

– Jag gick en kom-igång-kurs på Avancia. Jag fick för mig att jag skulle gå alla gruppträningspass. Jag skrev om det på Facebook. Summerade, säger han och ger som exempel när han var ensam man på afrikansk dans.

– Tre gånger efter det sprang jag halvmaran i Stockholm. Sedan upptäckte jag Turf game och blev fast i det träsket.

Yogan utöver han i någon mån varje dag. Den och tankesättet har varit avgörande för honom.

– Och så är det bra för en åldrande kropp!

Och han mediterar.

– Det lugnar och sorterar.

Egentligen hade han velat gå en utbildning i mental träning på Högskolan på Åland, men den var lite för dyr. Däremot har han anmält sig till en skrivarkurs på Kumlinge i sommar.

– Skriv-vandra-yoga!

– Vad andra tänker om mig – det skiter jag i, säger han spontant men understryker att han hoppas att folk uppskattar honom för den han är, annars slösar han inte sin energi på det.