Heidi Grandell-Sonck är nyhetsjournalist i själ och hjärta. Senast kommer hon från jobbet som producent för svenska Yles granskande redaktion. Totalt har hon jobbat med public service i 20 år. Hon är heller ingen obekant röst för åländska radiolyssnare efter ett antal somrar på Ålands Radio.

I november stod det klart att Heidi hade fått tjänsten som chefredaktör och ansvarig utgivare på sin forna sommarjobbsplats. Visserligen har tankarna på Åland som en möjlig plats att bo och jobba på florerat genom åren, både hos hennes man och henne själv. För Heidis del handlade det dock om att hon behövde komma fram till ett skede där hon kände att:

– Åland måste dra mer än Helsingfors pushar.

Någon gång hade hon också sagt att om jobbet som redaktionschef på Ålands Radio blir ledigt – då söker hon. Samtidigt trodde hon faktiskt inte att det skulle bli en realitet, åtminstone inte så snart.

Lokaljournalistiken grunden

Heidi blev tidigt en välkänd tv-profil, särskilt i Svenskfinland. Redan som 17-åring fick hon jobb som programledare för Yle Fems svenskspråkiga barnprogram BUU-klubben.

– Jag hade inte ens tagit studenten då. Egentligen skulle man vara 20 år för att söka tjänsten, men jag skrev inte ut åldern i ansökningen, säger hon leende.

– Och provspelningen gick bra!

I fyra och ett halvt år var BUU-klubben en stor del av Heidis liv. Samtidigt kom hon i gång med sina studier på Svenska social- och kommunalhögskolan i Helsingfors. En utbildning som i själva verket var plan b för henne.

– Egentligen ville jag bli människorättsjurist och jobba i Bryssel. Jag kom inte in på juridiken, men på Soc&kom.

Journalistikstudierna visade sig ändå vara rätt väg för henne och gänget på både Soc& kom och Yle kändes fort som rätt sammanhang. I realiteten blev det så att Heidi arbetade och studerade vid sidan av, snarare än tvärtom. På somrarna arbetade hon som vikarie på Ålands Radio och gjorde sin praktik där.

– Journalistiskt har jag min grund här, säger hon om lokaljournalistikens mångfacetterade innehåll.

På Yle var hon redan hemma och hon hade heller inte något intresse av att söka till SVT:s Aktuellt eller liknande för sommarjobb där, så som kurskompisarna gjorde. Lokaljournalistiken passade henne och hon fick dessutom breda arbetserfarenheter.

– Redan första sommaren, när jag var 19 eller 20 år gammal, skulle jag ganska genast åka ensam till Lilla Holmen med sändarbilen, ha tre gäster som jag skulle koppla upp med headset, plus mitt eget, vända masten mot Smedsböle och sända direkt …, berättar hon om utmaningen och förtroendet hon fick.

– Jag hade ju en tekniker i studion och jag kände mig aldrig i sticket. Ingen i Helsingfors fick göra något sådant. Det gav ett boost för självförtroendet.

Egentligen tänkte hon sig bli en skrivande journalist. I stället blev tv och radio hennes medium. Småningom gick hon över till att arbeta som producent.

– Radion är mitt hjärtemedium! Det är ett extremt intimt medium. Det är så lätt produktionsmässigt.

Åland närmare hjärtat

Killen som skulle bli hennes make, Fredrik Sonck, träffade Heidi redan under studietiden.

– Jag var på väg på en julturné med BUU-klubben och precis innan jag åkte hände det något. Jag var borta två veckor och kunde inte sluta tänka på honom. Då insåg jag att honom ska jag ha!

I Helsingfors fanns, och finns, Heidis familj och där fanns jobben. Det blev rätt självklart att vara kvar. Samtidigt intog Åland en viktig plats i hennes liv, inte minst genom att Fredrik är uppvuxen på Åland, att svärföräldrarna fanns där – och sommarjobben på Ålands Radio.

2007–2008 läste Heidi dramatik vid Göteborgs universitet, som ett biämnesblock till sina journaliststudier. Många andra valde statskunskap eller dylikt, men Heidi ville sätta fokus på sitt intresse för alla former av berättande.

– Det var ett härligt år och vi blev ett rätt sammansvetsat gäng. Med en del har jag kontakt fortfarande. Göteborg kommer nog alltid att ha en plats i mitt hjärta. Delvis också för att min syster sedan flyttade dit och bor där fortfarande med sin familj.

Heidi fick även en förfrågan om att jobba på Sveriges Radio precis i slutet av det året. Hon hade gjort ett slutarbete om radioteater och gjorde djupintervjuer med några regissörer.

– En av dem tyckte att jag, med min finlandssvenska och radioerfarenhet, skulle sitta bra i deras morgonsändningar. Hur seriös han sedan var vet jag inte, men jag sökte mig aldrig dit. Att flytta dit kändes inte rätt just då, utan vi flyttade tillbaka till våra sammanhang i Helsingfors. Och just nu känns Åland viktigare och närmare hjärtat på alla sätt.

På Jurmo finns också familjens stuga sedan november 2011. Äldsta dottern var nyfödd när de åkte och tittade på stället.

– Det vare en liten tomt och en liten stockstuga, utan el eller vatten, säger hon beskrivande och menar att det kanske bidrog till att de fick stället till ett pris som fungerade för dem. Liksom att Jurmo också låg bättre till för dem, än för någon som bor på fasta Åland.

– Det tog fyra timmar för oss att ta oss dit från Helsingfors, men fem timmar från Mariehamn.

Stugan blev deras. Och även om tomten och stugan är liten har de egen strand. Solpanelerna på taket ger dem el, och regnvatten samlar de in. Det har blivit ett året-runt-ställe för dem. Ett ställe att komma tillbaka till, säger hon med hänvisning till barnen.

– Deras ställe. Det var ett livsval och möjligt eftersom Fredrik hade hembygdsrätt.

Vännerna viktiga

Nu är familjen nyinflyttad i Mariehamn. Där hyr familjen en lägenhet i centrum. Tillsvidare. Drömmen är att så småningom ha ett eget hus. Och visst finns det en underton av att hon känner sig som att hon har svikit vänner, familj och kollegor när hon flyttade. De fysiska mötena får onekligen ge vika för distanssamtal. Heidi är pratsam och ett enkelt sätt för henne att koppla av på är överlag just genom att träffa vänner, och prata med dem.

– Att lyssna på folk som man inte sett på en stund. Vi träffas eller pratar i telefon.

Nu får träffarna planeras på ett annat sätt och det spontana umgänget med vänner och bekanta faller bort – än så länge.

– Hela livet har jag haft väldigt olika vänner.

Heidi inser att hon aldrig tidigare, förrän nu, har lyckats sluta jobba klockan 16.30 och varit hemma före klockan 17. I Helsingfors tog det minste en timme att ta sig hem från jobbet. Hon beskriver kontrasten som en timmes tidigareläggning gör varje dag.

– Det gör att man hinner planera för morgondagen för barnen och hinner ikapp på båda plan.

I samma båt

Heidi har tidigare spelat badminton och det är inte omöjligt att hon upptar den igen. Hon ser fram emot nya sammanhang på Åland och där badminton kanske får inta en plats. Heidi är även vinterbadare.

– Nu är det två veckor sedan senast, erkänner hon.

– Jag gillar det, mår bra av det, säger hon och inflikar att de bodde på en ö också i Helsingfors. På Drumsö. Och att det också hände att hon åkte ner på lunchpausen och tog ett dopp under distansarbetsperioden.

Direkt vid flytten till Åland var det väldigt viktigt för Heidi att hitta en kör. Körverksamheten har följt henne ända sedan barnsben. Genast gick hon med i Himlaliv, ledd av Anders Laine.

– För mig är det en intuitiv form av samarbete. Det är kreativt och skapar gemenskap. Att känna in varandra, lyssna och bli lyssnade till, och där allas insats är lika viktig.

Hon pratar vidare om den där körkänslan. Den där när alla stöttar varandra och drar åt samma håll. Hon jämför känslan och ambitionen med den på Ålands Radio. Särskilt efter den turbulenta tiden som har varit där.

– Den gemensamma kampen. För ett så litet bolag som Ålands Radio är det viktigt att alla drar åt samma håll. Att vi sitter i samma båt och åtminstone har ett hum om vartåt det blåser.

Samtidigt är ambitionen att få kampen mer njutningsfull.

– Inte bara rädda dagen och fixa sändningen.

Mellan orden anas hennes värme och tilltro till radiohuset och medarbetarna där. Hon beskriver kunskapen och kämpaandan som finns. Hon vill nu bereda utrymme, tid och plats för journalistiskt självförtroende.

– Jag vet att det här gänget har vad som krävs för att göra ännu vassare journalistik men tidspressen och resurserna kommer emot, det gäller att hålla gnistan i gång trots det.

Viljan att berätta

Även om det finns en förväntan om ett utvecklingsarbete har radion inte för den skull fått mer pengar.

– Budskapet är: ”Gör bättre, med mindre pengar.” Vi kommer att göra justeringar, men vi tar det lite piano nu först och hoppas på att få upp både arbetssjälvförtroendet och någon form av arbetsro först.

Samtidigt erkänner Heidi att både hon och maken är arbetsnarkomaner. Och att de bägge nog ofta jobbar en liten stund på kvällen. Nu blir det dock inte längre någon skiljelinje kring vems jobb som är viktigare. Målet är gemensamt.

Den granskande journalistiken släpper hon inte, och det är viktigt för henne att den finns också på radion.

– Det är det mest resurskrävande man kan göra inom journalistiken. Det kräver både metodologi och noggrannhet. Dessutom förutsätter det att det finns en förtrolig relation mellan journalisterna och publiken. Att de som skickar in tips också ser att deras oro tas på allvar. Så det är ett långsiktigt arbete som växer efter hand.

Även om Heidi visserligen tidigare har medverkat i flera av Teater Kulings sommaruppsättningar i Badhusparken har hon inte något seriöst teaterintresse.

– Visst har jag en liten teaterapa i mig, men sommarteatern var jag mest i för att det behövdes folk och det var en kul grej att göra. Och nog var det ju fascinerande att sällskapa in in sig i en skådespelarfamilj och få vara med på det sättet, säger hon adresserat till svärföräldrarna Soffi och Pekka Sonck.

Samtidigt understryker hon:

– Den gemensamma nämnaren här, och det som hela tiden har varit drivet för mig, är berättandet. Viljan att berätta, och att göra det bra!