I väntan på en eventuell förtroendeomröstning om finansminister Riika Purras (Sannf) rasistiska skriverier när riksdagen öppnar igen i början av nästa månad rullar rasistkonflikten i Petteri Orpos (Saml) nya regering vidare.
I helgen har Sannfinländarna hållit partikongress i Tammerfors. Föga förvånande har Purras, och näringsminister Wille Rydmans, rasistiska skriverier tonats ned.
Från talarstolen valde Riika Purra också att anamma Donald Trumps strategi till fullo när hon försökte göra sig själv till offer för ett mediedrev. Att det utmålade drevet beror på saker hon själv skrivit – och halvdant bett om ursäkt för – var av underordnad betydelse. Det är egentligen medias fel, allting.
När man tar del av medierapporteringen från Sannfinländarnas kongress är det två saker som står tydliga. Dels att kongressdeltagarna inte alls tycker att det som sagts och skrivits varit speciellt rasistiskt. Tvärt om tonas rasismen i paritet ned, och återigen utmålas de egna som missförstådda offer som alls inte har en rasistisk ådra utan bara är sanningssägare.
Känns det igen, månne?
Det är inte utan att man kan misstänka att det finns en handbok för högerpopulistiska partier, som beskriver hur strategin att först slänga ur sig upprörande, stötande åsikter för att sedan förklara att man är missförstådd och utsatt för ett angrepp av de som reagerar på det man nyss sade. Den taktiken har vi sett i land efter land, och dessvärre tycks den fungera också i Finland.
Den andra saken som framstår tydligt är hur illa Sannfinländarna och Svenska folkpartiet passar ihop som regeringskollegor. Samtidigt som SFP har fullt upp med sina interna motsättningar, mer om dessa strax, så skickar Sannfinländarna giftpilar mot sina ”vänner” i regeringen.
I förra veckan sade Sannfinländarnas gruppordförande i riksdagen, Jani Mäkelä, till Helsingin Sanomat att han ansåg att SFP:s Eva Biaudet borde lämna den svenska riksdagsgruppen. Detta eftersom hon motsätter sig sitt partis samverkan med Mäkeläs parti.
Detta viftades bort av SFP:s gruppordförande Otto Andersson som menade att vad Mäkelä ansåg inte hade minsta bäring.
Svenska Yle har också talat med flera kongressdeltagare i Tammerfors som även de tydligt anser att SFP inte är en bra partner för Sannfinländarna, en av dem menar exempelvis att Centern hade varit att föredra.
I SFP rullar debatten vidare, och har tagit sig allt märkligare toner. I en intervju med nyhetsbyrån STT säger partiledaren Anna-Maja Henriksson att SFP inte hade gått med i en regering med Sannfinländarna om man känt till de sannfinländska politikernas rasistiska skriverier.
Det är inte svårt att hålla med professor emeritus Göran Djupsund som till Svenska Yle säger att det knappast kan ha kommit som en överraskning för Henriksson att rasismen frodas i Sannfinländarna. ”För någon som deltar i politiken är det lite god morgon yxskaft över kommentaren från Henrikssons sida”, säger Djupsund. Träffande.
Anna-Maja Henriksson säger i en intervju med Svenska Yle att rasismkrisen är den svåraste SFP ställts inför under hennes 16 år i rikspolitiken. Hon säger att SFP nu måste ha en djup diskussion om huruvida man ska sitta kvar i regeringen eller inte. ”De rasistiska skriverierna från en del av ministrarna har berört oss väldigt illa och vi vill se åtgärder som visar att man på riktigt bekämpar rasismen i Finland, att man på riktigt ångrar sig och att förtroendet kan återvinnas”, säger hon till Yle.
Men frågan är hur detta ska kunna visas när Sannfinländarna i allmänhet, och dess partiledare i synnerhet, valt vägen att tona ned och förringa sina skriverier och i stället framställer sig själva som offren i historien.
Hur ska en regering, med Svenska folkpartiet som en del, kunna motverka rasism om man inte ens är överens om vad rasism faktiskt är.
Om Anna-Maja Henriksson och hennes parti ska ha något trovärdighet kvar som en liberalt parti som försvarar svenskan i Finland måste man sätta gränser för vad som är acceptabelt. Den gränsen är redan passerad.
Jonas Bladh
tel: 266 38
