Lagtingsårets slutade i ett smärre kaos kring sjukkostnadsavdragets varande eller icke varande. Som ledarsidan tidigare konstaterat var det en av det åländska parlamentets mindre vackra stunder. Men i och med att det också var slutpunkten för detta det första lagtingsåret på den nya mandatperioden kan vi också summera hur det gått för våra politiska partier och företrädare, vilka som stärkt sina aktier och vilka som försvagats.
Som sig bör börjar vi med det största partiet, regeringsbildande Liberalerna. Efter en lovande inledning, med det regeringsprogram som lovade krafttag för att sanera en åländsk ekonomi som i åratal präglats av allt för försiktig politik och en investeringsskuld som växt sig enorm, känns det som att Liberalerna tappat momentum.
Lantrådet Katrin Sjögren är påtagligt osynlig i debatten och finansminister Mats Perämaa – som mest av alla lovade ta initiativ kring ekonomin – tycks inte lyckats ena regeringspartierna kring vad man faktiskt vill göra. Det tidigare nämnda förslaget att avskaffa sjukkostnadsavdraget är lika impopulärt som illa framfört då man inte lyckats förklara varför det ska avskaffas och hur det ska kompenseras för de svagaste grupperna.
Inte heller har man till synes närmat sig en lösning på skattegränsproblematiken eller lagt fram förslag på vad man vill spara in på. Kanske kommer det i budgeten om knappt en månad? Den Lib-ledda regeringen har en hel del kvar att bevisa.
För Centern har året till stor del handlat om ett inre arbete. Efter Veronica Thörnroos avhopp har partiet tagit lång tid på sig att få en ny ledning på plats. Nu ser det ut som att man väljer att ta med alla som möjligen kunde tänkas bli partiledare i presidiet. Kanske blir det en styrka, kanske leder det till otydlighet kring ledarskapet. Tiden får utvisa.
Politiskt är det svårt att tydligt se en C-linje i regeringsarbetet. Ministrarna hanterar sina frågor – men var står man i den ekonomiska politiken?
Socialdemokraterna har också fått hantera ett avhopp i form av Mogens Lindén som bildat eget. Kanske ingen förlust då man nu slipper pinsamheter i regeringssamarbetet, men samtidigt har S blivit klart minst av regeringspartierna, och frågan är om man kan försvara sina två ministerposter hela mandatperioden.
Sjukkostnadsavdraget är också en svår fråga för S, kärnväljarna riskerar att drabbas och utan att regeringen har hittat samman kring kompensationsåtgärder lider S risk för en svekdebatt.
S har också en utmanande tid framför sig när en ny partiledare ska väljas samtidigt som Camilla Gunell ska sitta kvar som profilerad minister. Också här finns en klar risk för otydlighet om vem som bestämmer.
På oppositionssidan lever Obunden samling livets glada dagar. Till skillnad från den misslyckade tiden i regering kan man nu göra det man gör bäst – leverera populistisk krypskytte mot regeringens politik utan att behöva ta ansvar för det som de facto behöver göras.
Däremot måste Ob se upp så att man inte blir fartblind i skadeglädjen över regeringspartiernas tillkortakommanden – filibustrandet i sjukostnadsavdragsbehandlingen var mest bara löjligt. Det är en fin linje mellan att rida på framgångsvågor och att tappa flytförmågan när man tar in för mycket vatten i skrikande munnar.
Moderaterna gjorde sitt för att profilera sig i avdragsfrågan, men hamnade i skuggan av Ob-kollegornas mer intensiva och spetsigare kritik mot förslaget. Det är inte utan att man undrar om MSÅ ännu är lite chockskadat över att Liberalerna valde S före MSÅ i regeringsbygget. Den chocken måste partiet komma över om man inte bara ska ses som ett bihang till Ob när högerrösterna ska fördelas i nästa val.
Lagtingets tre enpersonspartier, Hållbart initiativ, Pro Åland och Grön vänster, må höras en del i debatten men utan att sätta något verkligt avtryck. Såväl Veronica Thörnroos (PÅ) som Mogens Lindén (GV) har lyckats göra sig själva obetydliga i det politiska arbetet genom sina avhopp.
På samma sätt har HI:s interna bråk, tappet i senaste valet och partiets allt mer falnande glöd satt den ensamma ledamoten Alfons Röblom på undantag i lagtinget. Om inte HI lyckas få tag i någon fråga och göra partiet till en verklig spelare är frågan om man överlever nästa val.
Till sist kan vi också slänga ett öga utanför parlamentet. De två partier som fick lämna lagtinget efter valet, Ålands framtid och Åländsk demokrati, har gått åt helt olika håll. ÅLD tycks vara på väg mot historieböckerna, bara något enstaka livstecken på insändarsidorna från Stephan Toivonen återstår.
ÅF, däremot, tycks ha knutit nävarna i fickorna och laddar för nästa val. Partiet känns, trots att man inte har plattformen i lagtinget, piggare än på länge. Frågan är om man får genomslag på den nyvunna energin.
Den 4 november påbörjas nästa lagtingsår – vilket parti kommer ta sig i kragen och lyfta sig då? För ett lyft är något som åländsk politik illa behöver.
Jonas Bladh
tel: 266 38
