Landskapsregeringen har tagit fram ett förslag till ny tobakslag. Det är i grunden bra. För tobak är en av de mest hälsofarliga produkterna vi människor konsumerar. Och förutom den direkta skadan tobak gör på människan så medför tobaksförbrukningen stora kostnader för samhället i stort.
Det finns dock olika vägar att gå för att få ner tobaksanvändningen. Behöver vi verkligen lagstifta om allt?
I lagförslaget finns flera konkreta förslag på åtgärder. Bland annat utvidgas förbudet att röka till att omfatta privata kommunikationsmedel, bostadssammanslutningar, inhägnade utomhusområden för idrottsutövning, allmänna badstränder och allmänna utomhuslekplatser.
Bra kan man tycka när man snabbt ser på listan. För tobak hör inte hemma på idrottsevenemang och det är bra att bostadssammanslutningar får möjlighet att förbjuda tobaksrökning på till exempel balkonger. Men redan nu borde den uppmärksamme höja på ögonbrynen. För även om rökandet på balkonger kan vara irriterande så uppstår nu problem. Vad händer med skyddet för var och ens privatliv och hemfrid, som det så fint heter?
Landskapsregeringen medger förtjänstfullt att ett förbud kan vara problematiskt och att det kräver att tydliga definitioner sätts upp av bostadssammanslutningen. Trots det finns det utrymme för godtycklighet och det i sig är besvärande när det kommer till skyddet av våra grundläggande rättigheter. Enligt förslaget ska dessutom Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet (ÅMHM) vara inblandad i det hela med all byråkrati som uppstår i och med det. Men det stannar inte där.
Det mest problematiska är förbudet att röka i privata kommunikationsmedel där barn upp till 15 års ålder vistas.
Att inte röka i barns närhet förstår alla att är bra, men lugna puckar nu. Ska landskapsregeringen förbjuda om man röker i sin egen bil? Vem ska övervaka det och vad hände med det ansvar vi själva har?
För det första finns det inte en rimlig chans för landskapsregeringen att övervaka att lagstiftningen efterföljs och således är den helt obsolet. Kan inte lagstiftningen övervakas har den inget existensberättigande. För det andra är det en ordentlig överreglering. Slutligen kan man fråga om problemet verkligen är så stort att det behöver lagstiftas om?
Landskapsregeringen medger att det är en fråga om överreglering men säger samtidigt att förbudet är motiverat med tanke på barns hälsa. Allt i det godas anda är rätt, men riktigt så enkelt är det inte bästa landskapsregering. Om det skulle gälla är det mycket lagstiftning som kunde införas som inskränker på våra individuella fri- och rättigheter.
Det är en farlig balansgång landskapsregeringen går med förslaget. Det är också ytterst märkligt att de två borgerliga regeringspartierna Liberalerna och Centern låter sig dras med i ett dylikt förslag, presenterat av den socialdemokratiske social- och hälsoministern Arsim Zekaj (S). Partier som ideologiskt står för och arbetat hårt för den individuella friheten. De måste ta större ansvar och inte låta dylika förslag gå vidare. Det strider mot partiernas ideologiska ryggrad eller i alla fall borde det göra det. Och vad hände med tron på att individen vet bäst vad hen behöver och inte minst skyddet av individens rätt att bestämma själv – på gott och ont? Frågorna är många men svaren få.
Daniel Dahlén
