Det finns en person som mer än många andra satt käppar i hjulet för mig. Hon heter Johanna. Men fram tills nyligen hade jag inte en aning om vem hon var.
 

Våren 1996: Jag vill plugga journalistik. Den enda svenska journalistutbildningen på högskolenivå som jag är behörig att söka till är Mitthögskolan i Sundsvall. Men det finns ett aber. På den här tiden har vissa utbildningar utlandskvoter, och det finns bara en sådan plats. För mig utgiven, tycker jag förstås. Och ärligt talat, hur många andra svenskspråkiga utlänningar söker till en högskola som ingen någonsin hört talas om i Norrland? Vill inte alla till JMK i Stockholm?

På inträdesförhöret träffar jag en annan ålänning. Hoppsan! I salen häckar säkert någon finlandssvensk också, men ingen som ger några avslöjande ljud ifrån sig. Jag har alltså en bra chans.

Varken jag eller den andra ålänningen kommer in. Jag fattar att det just nu sitter en finlandssvensk någonstans och känner sig jäkligt nöjd med sig själv. Och jag är totalt oförmögen att tänka generösa tankar.
 

Hösten 2024: Jag träffar en journalist på Sundsvalls Tidning och drar historien om mitt misslyckade försök att plugga i staden på 90-talet. ”Minns du vilket år det var?”, frågar hon. ”1996”, säger jag. ”Men det är ju det året jag började! Då vet jag vem som fick platsen”, säger hon.

Jag bara gapar. Vad är oddsen?

Inom några minuter har jag fått veta allt om … ja, ni gissar rätt: Johanna.

Johanna är förstås bra på sitt jobb, trevlig och snygg (ser jag med egna ögon). Hennes superinspirerande Instagramkonto har ett sexsiffrigt antal följare. Allt är till synes perfekt.

”Och så var hon gift med värsta hunken!”, säger min manliga kollega för att strö ytterligare salt i såren.

”Hunk?! Va …? Neeej, så snygg är han faktiskt inte”, säger de andra kvinnorna i kör.

Och plötsligt känns allt lite bättre. Hon må ha snott en studieplats framför näsan på mig, och hon må vara världens mest lyckade människa. Men värsta hunken fick hon inte.