Ni vet det här snacket om att man måste älska sig själv innan man kan älska någon annan. Jag tror att det är bullshit.

Låt mig förklara.

I tiotals år har vi blivit matade med påståendet att om man inte älskar, ja verkligen älskar sig själv, då kommer man också att misslyckas i relationer med andra och man blir olycklig och miserabel. Man kommer inte att få god självkänsla eller kunna förverkliga sig själv om inte kärleken till det egna jaget finns där. Därför går många omkring och försöker hitta sätt att älska sig själv trots att det ärligt talat känns lite märkligt. Det är selfcare hit och självhjälpsböcker dit. Den här industrin är enorm. I jakten på ett bättre liv plöjer vi litteratur, tidningar, webbsidor, poddar, föreläsningar, tv-program och appar. Bara i USA lär 15.000 titlar om självhjälp ges ut varje år.

Men det verkar som att allt fler nu vänder sig mot det här tänket. Att det inte är kärleken till oss själva som är viktig utan relationerna vi har. Egentligen är det här självklarheter när man tänker efter. Jag har sett det med egna ögon flera gånger. Hur en person kan vara vilse och må dåligt men när de har lyckan att träffa rätt person helnar och börjar må bättre. Det är i relation till andra människor vi utvecklas, växer och ser det goda i både andra och oss själva. Därför är det relationer som är vårt första och viktigaste behov, utan dem klarar inte en nyfödd människa sig. Finns det ingen där, finns ingen mat eller säkerhet och då finns förmodligen inte någon självkänsla eller självförverkligande där heller.

Absolut är det viktigt att ta hand om sig själv. Absolut ska man vara snäll även när det gäller tankarna om sig själv. Men det är inte direkt kärnfysik att människor primärt behöver andra människor för att må bra.