Folkhälsomyndigheten i Sverige presenterade nyligen rekommendationer för barns skärmanvändning. De skiljer sig lite beroende på barnets ålder, men landar någonstans mellan max en och tre timmar per dag. För att klara tidsgränsen rekommenderas barn bland annat att inte använda mobilen innan läggdags, och att lämna den utanför sovrummet under natten.

Eftersom jag själv varken är ett barn eller har barn hade jag förstås kunnat strunta fullständigt i rekommendationerna. Men om forskare har räknat ut att max tre timmars skärmtid per dag är vad ett barns hjärna klarar av, borde en vuxen hjärna inte må jättebra av särskilt mycket mer, tänkte jag. Så jag påbörjade ett projekt. Jag bestämde mig för att anamma rekommendationerna på mig själv.

När projektet startade hade jag ett dagligt genomsnitt på 3 timmar och 37 minuter i mobilanvändning per dag. För att få bort de där 37 minuterna började jag givetvis med det rekommenderade: att inte ta med mobilen till sovrummet när jag går och lägger mig.

Det uppstod problem direkt. Den första morgonen vaknade jag inte av larmet, eftersom det ringde i rummet intill. Och den andra morgonen, efter att jag hade bytt alarmsignalen till något som låter som ett brandlarm för att det skulle höras i hela lägenheten, väckte jag även grannen.

Den tredje natten tog jag tillbaka mobilen till sovrummet.

Med andra ord är min skärmtid oförändrad. Mest skärmtid lägger jag på Tiktok, tätt följt av Instagram. Det är bra appar, tycker jag. Jag följer många vettiga konton på båda apparna, och får ta del av allt från världsnyheter och politiska debatter till boktips och annan inspiration. Och dessutom ger de mig möjlighet att hålla kontakten med mina vänner nu när jag bor på Åland.

Jag förstår att det här kan låta som bortförklaringar för att jag inte lyckades fullföljda mitt projekt. Men jag har kommit fram till att jag inte ens behöver följa rekommendationerna. De gäller trots allt inte mig, eftersom jag varken är ett barn eller har barn.