– Ni tittar väl inte in i lågan?

Trä- och metallslöjdlärare Mats Donner stänger av svetsen, fäller upp masken och vänder huvudet åt vårt håll. Jag och min bästa kompis Jonas går i årskurs sju – och har ingen tidigare erfarenhet av vare sig metall, trä eller svets.

Vi har fått i uppdrag att reparera skolans innebandymål. Och för det krävs en svets. Mats ska bara instruera oss först. Nyfikna stirrar vi på Mats och sedan på lågan. Det borde vi inte ha gjort. Men hur skulle vi kunna veta?

Mats tar ny ton.

– Ni får absolut inte titta in i lågan utan mask. Det är livsfarligt. Ni kan bli blinda.

Klart att vi inte gjorde det, svarar jag och Jonas i kör samtidigt som vi blinkar febrilt med ögonen. En helt normal, men ändå anmärkningsvärd, reaktion.

Samma sak är det när någon ringer och väcker oss. Oavsett hur tidigt det tutar i telefonen kan vi inte förmå oss att tala sanning. Det är fysiskt omöjligt.

– Väckte jag dig?

Nej, nej, svarar vi med rispig stämma. Herregud, jag har varit vaken många timmar redan. I flera dagar faktiskt.

För att inte tala om de gånger som vi halkar eller snubblar i offentligheten. I samma sekund som fötterna lämnar marken kopplar kroppen på krishanteringen.

– Slog du dig?

Absolut inte. Det här skenbenet har stuckit ut i många år redan. Men tack ändå!

Vi gillar helt enkelt inte att bli påkomna som handfallna idioter eller sjusovande slapptaskar. Det är emot vår natur. Särskilt i stridens hetta, utan tid för rationella överväganden.

Undrar du däremot, på ett mera generellt plan, huruvida jag behärskar en svets, sover länge eller har ont i höften svarar jag gärna och utan att skämmas.

Men inte om jag ligger med bruten näsa på en isfläck utanför Sittkoff-gallerian en torsdag i november. Då är allting tipptopp.

Det lovar jag.