Jag kan verkligen snedtända på på kvinnokroppen ibland. Den är som ett understimulerat barn. Se mig! Se mig! Och så hittar den på allt möjligt fanstyg för att få uppmärksamhet.

Omöjlig att ignorera.

Det börjar med mens. Har vi otur ska vi redan i mellanstadiet handskas med bindor och oannonserade störtfloder. Detta kryddat med en mensvärk som får all tidigare upplevd smärta att kännas som en smekning.

Småningom skaffar vi oss kanske en partner av hankön. Då gäller det att inte bli oönskat gravid. Bums till doktorn efter p-piller eftersom ingen gillar kondomer. Bipacksedeln vittnar om ännu mer elände. Kanske lite humörsvängningar och mellanblödningar.

Tack. Tack som sjutton.

Så här fortsätter det: Humörsvängningar, ömma bröst, svullen mage, mens och värk – däremellan ägglossning och flytningar. Aldrig lugnt. Har vi tur sker det någorlunda regelbundet, har vi otur överraskas vi varje gång. Det gäller att alltid ha mensskydd, värktabletter och gärna ett par extra trosor i väskan. Tjoho!

Sen kanske vi ändå vill ha barn. Säg den krämpa som inte kan komma med en graviditet …! Viktuppgång är bara en bisak. Om vi föder vaginalt har vi knipövningar – eller inkontinens, vi väljer själva – framför oss resten av livet.

Vad är det med alla dessa kroppsvätskor?

Men vi biter som vanligt ihop. Och pustar samtidigt ut lite. Till klimakteriet är det ännu långt.

Men näädå! Vid 40+-nånting kliver vi in i det som kallas förklimakteriet, alltså en lightvariant av Det Riktiga Eländet. Nya åkommor, konstiga, diffusa. Är det här verkligen jag? En del svettas, kan inte sova, deppar. Närminnet far, kroppen ömmar, varenda liten kalori vi stoppar i oss resulterar i extra kilon; allt är på ända.

Och när klimakteriet väl är över ska vi se upp med benskörhet och hjärtproblem. Det slutar liksom aldrig. Och ändå är allt bara som det ska.

Den som uppfann kvinnokroppen måste ha haft en synnerligen kreativ dag på jobbet, det är då ett som är säkert.