Jag har en låtsaskompis. Jag kallar henne Stella. Hon lever ett spännande liv. När jag har som mest tråkigt roar hon mig med berättelser om sitt jetsetliv.
Stella har inga problem med att gå ensam ut på krogen. Det är inte självklart för en kvinna. En man kan stå och hänga vid bardisken och titta ut över folkmängden i lugn och ro. Han får oftast vara i fred vare sig han vill eller inte.
En kvinna som står ensam och hänger vid bardisken får förr eller senare en berusad invit. Men det stör inte Stella.
”Jag har inga problem med att snäsa av ett fyllo som försöker stöta på mig”, säger hon och bättrar på läppstiftet. Jag tittar fascinerat på hur hon använder mobiltelefonens kamera som spegel. Hon tillägger:
”Problemet är att en ensam kvinna automatiskt anses vara ute och ragga, medan en man helt legitimt kan gå ut ensam och ta en öl.”
Jag har berättat för Stella om min vana att ha stora hörlurar på mig när jag rör mig ensam, för att slippa ha kontakt med folk. Hon tycker jag är galen.
”Vad är det för fel på att ha kontakt med folk?”
Stella älskar folk. Därför går hon ut ensam, för att lära känna nya människor.
”När man är vuxen är det svårt att hitta nya vänner, därför måste man vara öppen för alla som kommer i ens väg.”
Stella ler mot alla hon möter, har alltid ett vänligt ord till kassapersonal och busschaufförer och inleder alla meddelanden med fraser som ”Hoppas din dag varit fin”.
”Men vad gör du med alla skitstövlar som kommer i din väg?”, frågar jag.
”Nina, du och jag är så pass gamla att vi inte behöver göra oss till. Om någon visar sig vara en skitstövel behöver man inte vara trevlig mot dem. Lägg krutet på de trevliga i stället.”
Sedan susar Stella ut ur rummet, ivrig att träffa nya människor.
