Vissa möten är sådana att de får en att stanna upp, ta ett steg tillbaka och tänka att världen är både otroligt stor och märkligt liten på samma gång.

En sommarkväll var jag hembjuden till en vän och där träffade jag en kvinna, Åsa, som nyligen hade återvänt till Åland efter många år i Sverige, precis som jag själv. Vi började prata, som man gör, och upptäckte ganska snabbt att vi hade arbetat i mediebranschen i Stockholm och dessutom hade flera gemensamma kontakter. Ett första sammanträffande som fick mig att le och tänka, ”Så typiskt liten värld.”

Sedan kom nästa överraskning. Både Åsa och jag har rötter från Kimito, en liten skärgårdskommun i Finland med kanske några tusen invånare. Det var liksom lite för lustigt för att vara sant. Men saker och ting började snart ta en skarpare vändning. När Åsa nämnde att hennes pappa dog i cancer när hon var tolv år gammal, tappade jag nästan vinglaset i golvet. Även jag förlorade min pappa i cancer – när jag var tolv. Och som om inte det vore nog visade det sig att de hade exakt samma cancerdiagnos, och sjukdomsförloppet var nästan kusligt likadant. Där satt vi, två främlingar, som plötsligt kunde avsluta varandras meningar om de mest smärtsamma detaljerna i våra liv. Det var som att hitta en spegel i en annan människa, en som reflekterade samma sorg och förlust som jag själv upplevt.

Men historien tog inte slut där. Inte ens nära. Som i ett detektivarbete började vi gräva djupare i våra gemensamma rötter, och plötsligt fick vi veta att min farmor hade jobbat i butiken som Åsas farföräldrar drev.

Jag ringde sedan upp min farbror, som tog sig an uppdraget att ringa vidare till Hasse, hans barndomskompis, också känd som Kimitos egen Wikipedia. Och jo, minsann: “Hennes farfar och din farfar jobbade med täckdikning tillsammans”, meddelade han mig.

Tack, Åsa, för ett möte jag aldrig kommer att glömma. Och jag ser fram emot att fortsätta upptäcka vad mer vi har gemensamt, för med tanke på hur det börjat – vem vet vad som kommer härnäst?