”Jag blir skitfull, däckar först av alla, missar festen, men vad gör väl de’. Blandar hejdlöst öl och gammal filmjölk, kastar upp på bordsdamen breve’. Först en öl i torra strupen, efter det så kommer supen …”

Till tonerna av en populär snapsvisa på de svenska lärosätenas sittningar på 1990-talet tågar 24 ungdomar in i Sankt Görans kyrka under söndagens konfirmation.

De senaste gångerna jag varit på konfirmation i Mariehamn har det varit så vackert att tårarna runnit längs med kinderna. Nu har jag svårt att hålla mig för skratt.
 

Missförstå mig rätt. Det är toppen, ja alldeles nödvändigt, att kyrkan hänger med sin samtid. Mariehamns församling gör alla rätt som separerar konfirmationsgudstjänsterna från högmässorna. Musiken får gärna komma från Bamse, Astrid Lindgrens värld, ”Änglagård” eller Ted Gärdestad. Det ska vara glatt och ljust, och det är okej att flirta med sin publik.

Bland konfirmanderna som tågar in till tonerna av ”Bamsevisan” (eller i min värld: snapsvisan) väger knappast Guds ord och trosbekännelsen tyngst. Någon konfirmerar sig för att kompisarna gör det, en annan för att få presenter, en tredje för att det är tradition.

Och det är (om ni ursäktar) strunt samma. Vad de här ungdomarna fått med sig från året som varit, men framför allt från lägret på Lemböte lägergård, är något så ovärderligt som gemenskap, glädje och värme. Och är inte det vad det kristna budskapet egentligen handlar om? Syndiga och eländiga känner vi oss alla ändå, så sådana pekpinnar kan gott förbli i det förgångna. Att gå till kyrkan för att bli uppläxad av Guds utsända på jorden – oberoende vilken kyrka man tillhör – rimmar illa med det kärleksbudskap som är kärnan i alla religioner.
 

Jag tror inte den som valde ”Bamsevisan” tänkte på att den också utgör melodin till en utnött snapsvisa. Men det spelar ingen roll. I kyrkan ska det, inte bara bokstavligt talat, vara högt i tak. Den här konfirmationen var ett härligt bevis på det.