Nu är det jul igen, och nu är det jul igen, och julen varar än till påska.

Men inte i vårt hushåll. Där varar julen knappt till trettondagen. Så till alla godissugna barn där ute: Genvägen 2, lägenhet 3 kan ni skippa på tjugondag Knut. Hemma hos oss finns det nämligen inget att sopa ut.

Innanför vår dörr är det min sambo, Cecilia, som bestämmer. Nu kommer hon att bli irriterad och hävda att jag far med osanningar, men så enkelt är det. Hade vi två utgjort folkhälsomyndigheten (THL) i pandemitider så hade jag kommit med rekommendationer och hon med restriktioner. Vi går på min linje så länge hon är av samma åsikt – annars gör vi som hon tycker. Julen är inget undantag. Säger Cecilia att den är slut, då är den slut. Hur mycket jag än tjatar och gnatar, gråter eller skriker. Och tro mig, det gör jag.

Men jag har mina knep för att förlänga Jesu födelse. Likt en gerillakrigare gör jag små och återkommande utfall, året om. Subtila närmanden. Jag jobbar mycket med kommentarer så som ”åh, nu är det bara 132 dagar kvar till julafton”, ”tänk vad gott det ska bli med glögg” eller ”undrar vad det är för julkalender i år”.

Nästa steg i processen brukar ske i oktober. Jag pratar givetvis om förhandlingar med absurda utgångspunkter. Jag kräver till exempel att få hänga upp julstjärnorna redan i slutet av samma månad samtidigt som jag nynnar på ”Min julskinka har rymt” med Werner och Werner. Cecilia avslår så klart min förfrågan men flyttar ändå bak sin ståndpunkt en aning.

Det tredje och sista steget är en kombination av jämförelser och att be snällt. Jag berättar om några bekanta till mig som redan bakar pepparkakor eller som minsann har julstjärnorna uppe ännu i mars.

När inget av ovanstående biter går jag över till skrämseltaktik. Det brukar dock få motsatt effekt och vips är vi tillbaka på ruta ett igen.

I år tänkte jag hota med indragna julklappar. Jag tror ändå att det kan vara ett vinnande koncept.