Victor Ambros och Gary Ruvkun får årets Nobelpris i medicin. Det förkunnades stort på måndagseftermiddagen – och alla är jublande glada. Ja, nästan alla i alla fall.

Nu belönas de med tio miljoner kronor för upptäckten av molekylen mikroRNA.

Eftersom inte jag heller begriper det här med medicinpriset i någon större utsträckning tar vi den korta versionen: Den amerikanska duon upptäckte helt sonika varför den lilla viktiga molekylen sätter sig på rätt gener i en cell – en funktion som tydligen var helt nödvändig för att livet på jorden skulle ta det stora steget från att vara encelliga organismer till att bli flercelliga. Vips, hade årets Nobelpristagare just kommit på vad som får en nervcell att bli just en nerv och hur en muskelcell vet att den ska bygga just muskler.

Och i slutändan blev vi människor till.

Ungefär så. Om jag har fattat det rätt.

Att räkna ut på förhand vem som kommer att få ett Nobelpris är klurigt. Inom litteraturen och Nobels fredspris förekommer visserligen spekulationer om vilka som bör vara de rättmätiga pristagarna – men inom de övriga kategorierna är det omöjligt.

På förhand var emellertid den danska forskaren Lotte Bjerre Knudsen favorit till att få medicinpriset för sin nya revolutionerande behandlingen mot fetma och typ-2 diabetes med något som med enkelhet kan beskrivas som fetmasprutor.

Men det tyckte inte vetenskapsakademin var skäl nog för att få ett pris.

För först tar vi reda på varför vi blev till. Sedan forskar vi på hur vi kunde växa oss feta. Därefter tar vi reda på hur vi kan behandla detta.

Var sak i rätt ordning. Även om det tar tid.

De nu prisade amerikanerna publicerade nämligen sina resultat redan 1993 men intresset från den övriga forskarvärlden var då svalt. Nu är det andra bullar.

Så kom igen Lotte Bjerre Knudsen, ge inte upp. Din tid kommer också.