Under semestern har vi av någon anledning fått en utbrytarkung i familjen. Vår ”lillkille” har fått för sig att inget kan stoppa honom. Allt började med att han gick över stängslet vid stugan. Ingen pardon, rakt igenom bara. Gräset verkade förmodligen grönare på andra sidan.

Han gjorde samma sak två gånger innan vi bestämde oss för att sätta på honom en lång spårlina så man i alla fall skulle hinna hejda honom innan han var över. Det gick väldigt bra förutom att han själv tyckte att det var lite onödigt.

Väl hemma igen började det på nytt. Helt plötsligt var han försvunnen från hundgården. Vi tittade ut och ropade. Då kom han ångande in genom gallergrinden. Han bara puffade upp den med ena tassen som om det var den självklaraste sak i världen.

Maken fick åka och köpa lite fler stolpar som skulle hålla upp nätet så han inte skulle kunna börja ner det och gå över. När det var gjort kände vi oss säkra på att nu var det lugnt. Det tog inte många minuter innan vi märkte att han var på fel sida igen.

Vi kliade oss i huvudet, gick runt inhägnaden men kunde inte i världen komma på hur han tagit sig över. Maken fick gå ut och lura bland vinbärsbuskarna för att ta Harry på bar gärning. Han kunde inte tro sina ögon när Harry först klättrade upp med framtassarna och sedan använde baktassarna för att klättra upp på stängslet. Sen var det hur lätt som helst att komma över. Vi gav upp.

Senaste rymningen tog han sig inte långt. Han kom inrusande via terrassen, genom myggnät och allt. Det bara skramlade till och så stod han där vid bordet och verkade säga ”Jag kände att det luktade rostat bröd, får jag också?”

Förhoppningsvis går det här stadiet över när han blir lite äldre och tyngre. Men till dess får vi hålla vakt.