Den lerfigur, på fackspråk kallad leridol, som hittades på utgrävningslägret i Östergeta i juli, visade sig innehålla en klump kåda som någon tryckt in i en fördjupning i ryggen på figuren. Arkeologen Jan Fast, som ledde lägret, säger att det är tuggkåda.

– Människorna tuggade det för att göra om det till ett sorts lim. Det användes för att fästa pilspetsar och stenspetsar på olika redskap, säger han.

– Det är ett underligt, märkligt fynd. Man har aldrig hittat något liknande, att det har ett ”hjärta” av något annat material är helt unikt.

I samband med att konservatorn tittat på leridolen upptäcktes också tre en-centimeters djupa gropar i övre delen av huvudet.

– Där har det sannolikt funnits fjädrar eller någon annan prydnad, så den har varit ännu mer expressiv än vad man såg i början.

Groparna ska undersökas vidare.

”Otrolig höjdare”

I samband med konserveringen av figuren lossade små partiklar som nu kan användas till att försöka datera kådan med hjälp av kol-14-metoden. Tidigare har man endast daterat leridoler med hjälp av föremål som hittats i samma sammanhang. Boplatsen där leridolen hittades är cirka 5.000 år gammal.

– Idoler som kan dateras med kol-14 förekommer inte. Det är ett väldigt viktigt fynd, att få en datering på en leridol av den där kalibern skulle vara en otrolig höjdare.

Jan Fast säger däremot att de förväntningar som väckts att man ska kunna hitta dna i kådan, är lite högt ställda.

– Vi vet ännu inte om kådan bränts tillsammans med lerfiguren. Om den bränts är det inte sannolikt att det finns dna kvar. Men om man tryckt in kådan efter bränningen finns det en realistisk chans att den innehåller dna.

Det finns inte möjlighet att avlägsna kådan utan att skada figuren.

– Figuren är värdefull i sig självt och kådan inbäddad i leran. Den är skör och alla ingrepp är riskabla.