Drömmen han trodde skulle förbli en dröm är numera verklighet för Göte Winé. Den om att jobba som simtränare på heltid. Sedan den första augusti 2019 jobbar han i Stockholm på Simklubben Neptun som nivåansvarig för Simiaden – barns grund in i tävlingssimningen där de får lära sig att träna. Simmarna är med Göte från det att de är 7 år fram till det år de fyller 13. Nu ska han precis säga hej då till 22 simmare.

– Vi ska lära dem ganska mycket, säger han ödmjukt och slår sig ner i konferensrummet på simklubbens kansli på söder i Stockholm. Det är några veckor innan julledigheten som han kommer att tillbringa hemma på Åland tillsammans med familjen.

I närmare 30 år har han jobbat som idrottsledare vid sidan av ordinarie jobb. Nu gör han det på heltid. Och inte hade han kunnat fantisera om att han skulle jobba med det i Sverige, och inte i en av Sveriges största simidrottsklubbar. Simklubben Neptun har över 5.000 medlemmar med allt från simning och simhopp till konstsim, vattenpolo och sim i öppet vatten inom verksamheten.

– En enorm bredd.

På Åland hade han som mest 15-20 simmare, i Stockholm har han 80.

– Det är intressant!

Bygger individer

Han har ett treårskontrakt. Och han trivs. Det är lite av himmelriket att jobba med det man älskar, säger han. Han understryker bestämt att de inte bygger simmare, utan individer.

– Vi jobbar med kamratskap och ska jobba ännu mer med de mjuka värdena.

Han nämner värden som ”jag är god kamrat och jag är unik”. Just kamratskapen och självkänslan är något han återkommer till. Egentligen hade han ingen föreställning om hur jobbet och tillvaron i Stockholm skulle bli.

– Jag satt i lagtinget när jag fick det.

Den första hösten var han dock nästan beredd på att det här skulle bli ett projekt han hoppade av snabbare än något han någonsin hade gjort. Det var en intensiv period med en hel del strul innan han efter tre veckor hade alla papper klara, men framför allt väldigt mycket jobb och många barn som skulle anmälas till tävlingar och liknande.

– Den julen, när jag kom hem till Åland, var jag totalt, helt urlakad. Nu har jag lite rutiner och hinner förbereda lite.

För Göte är det viktigt att engagera sig för unga med särskilda behov och att förebygga utanförskap och marginalisering. Hans engagemang är stort och han vill att hans simmare ska känna sig motiverade, sedda och bekräftade. Han nämner vikten av att ge alla individer utrymme, och beskriver killar som ofta kan vara bra på att ta just det utrymmet till skillnad mot många tjejer.

– Alla är olika individer med olika behov. Det är viktigt att alla nås. Att vi ser dem och ger dem möjligheten.

Jobbet som fältare

Det är nu många år sedan Göte började jobba med ungdomar i yrkeslivet. Allt startade med att han fick jobb som fältare på Åland. Han höll på med simning men var arbetslös. Hans mamma såg att jobbet som fältare utannonserades och hon tyckte att Göte skulle söka.

– Men jag trodde inte att jag hade en chans att få det, men sökte. Det här var 1993. Jag drog simträning när Camilla Enberg, som då hette Westerberg, ringde och sa att jag hade fått det.

I tio år jobbade han som fältare. På den tiden pratades det för lite om ungdomars möjligheter, minns han.

– Det lyftes för lite. I slutet av 1990-talet och början av 2000-talet var det en drogboom på Åland och man såg det som ett ungdomsproblem. Jag såg det som ett samhällsproblem.

Det var då han också insåg att han ville börja med politiken.

– Vi säger att vi vill göra allting för allas bästa. Ändå säger vi nej till en gymnastikhall, ger han som exempel och åsyftar kampen som har förts kring att få till en dylik på Åland.

Göte har upplevt en förändring över tid i hur barn och unga upplever sig själva.

– Barns självkänsla – de är oerhört självkritiska, elaka mot sig själva.

Han nämner sociala medier som han upplever som en bidragande orsak.

– Vi får jobba mycket med att stärka självkänslan. Det de har läst på sociala medier får vi jobba med. Killarna gör det mer synligt, tjejer mer dolt.

Samtidigt som han är bekymrad över utvecklingen är han glad över samarbetet med Friends inom simklubben och som han själv tog initiativ till efter en gallup de gjorde med 11-13-åringar.

– Det var en ögonöppnare för oss. Därför tar vi tag i det och tar itu med de mjuka värdena. Främjar kamratskapen och självkänslan.

Han lyfter också på hatten för simföreningens styrelse som tog upp det här på ett styrelsemöte och avsatte pengar för det. Klimatet i Stockholm är överlagt fränt, menar han.

– Jag upplever det som ganska tufft att växa upp här.

Känslor som smittar

Göte har dessutom ett privat projekt, ett extrajobb. Han hjälper en annan simförening med ledarutveckling. Kommande vår kommer han att jobba med det en gång i veckan. Därutöver är han extra engagerad med en simmare. Och nog är han kanske egentligen alldeles för engagerad, erkänner han.

– Jag jobbar mycket. Jag har slutat räkna timmarna. En kollega sa att jag har tagit småklubbskänslan in i Neptun, men att jag får vara försiktigt att den inte äter upp mig.

Mellan klockan 14 och 19 är han i simhallen om dagarna. Sedan tar det en timme innan han är hemma i Flemingsberg. Efter fem timmar nere i en simhall är han ganska mosig och somnar så att säga ovaggad.

– Så här har jag alltid varit. Det är Göte i ett nötskal!

Han har inte så många andningshål förutom simhallen.

– Jag har valt det här och trivs med det!

Samlar kraft gör han i simhallen.

– Glada simmare ger glada tränare. Barns positivism och glädje smittar av sig, och ger en energi så att man orkar, säger han och knyter an till en föreläsning han nyligen var på kring att träna barn med ADHD, asperger och autism.

Han pratar om den viktiga bekräftelsen och om vikten av att se simmarna i ögonen och kanske ställa enkla frågor som: ”Hur var det i skolan i dag?” Och nog är det lätt att gå in i den känsla han förmedlar när han berättar om barn och unga som har hittat sin plats och trygghet i simningen. Om när han får se individer växa – även de som har varit mobbade. Den upplevelsen, av att vara mobbad, vet han allt för väl hur känns. I tio- till tolvårsåldern blev han själv oerhört mobbad. Han var aldrig trygg mellan skolan och hemmet – mellan Övernäs och Scheffersgränd.

– Jag blev bra på löpning …

Simningen var hans trygghet från sjuårsåldern. Han minns ett tillfälle när mobbarna stod utanför simhallen och väntade på honom, men hur ett gäng simmare slöt upp kring honom. Ett annat minne han delar med sig är från när han som elvaåring cyklade och cyklade för att komma undan de jagande mobbarna och till slut hamnade i Jomala, Ytterby och inte hittade hem. Han fick gå in i ett hus och be om att få ringa hem till mamma. Varför han hade cyklat vilse berättade han aldrig för henne.

Via bananskalet

Anledningen till att han började simma var kanske främst hans mammas oro över att han inte kunde simma och dessutom var livrädd för vatten. När han väl upptäckte simningen fick de aldrig upp honom därifrån, säger han beskrivande. Han nämner fenomenet för de som kan vara ”tövliga” på land, hur vattnet kan vara ett element att trivas i.

– Den var min trygghet, där jag kunde få vara mig själv.

Överlag förklarar han dock att han var otroligt orolig som tonåring och spelade teater för sig själv.

– I 13-14-årsåldern blev jag en fullständig skitstövel, säger han om åren som sedan följde.

Inte förrän hösten 1993 när han fick jobbet som fältare visste han vem han var och blev sig själv.

– De där åren formade mig väldigt mycket. Bara en sådan grej som att ha en handledare och en tight arbetsgrupp.

Under tiden som ungdomslots blev han invald till lagtinget för socialdemokraterna. Tre perioder satt han i lagtinget, plus ett år då han ersatte Camilla Gunell.

– Åren 2003 till 2008 var jag politiker, sedan gick jag tillbaka en kort stund som fältare innan jag blev ungdomslots i januari 2009. Det var ett jätteintressant jobb som vi startade upp då. Ett Emmausprojekt. Igen var det ett samhällsproblem man fick jobba med. Ungdomar som föll emellan - som inte kom in i gymnasialstadiet.

2015 gick han in i väggen första gången. Han drabbades av en känslomässig utbrändhet. Ett besök hos en psykiatriker blev ett uppvaknande om att han har väldigt lätt för att anpassa sig efter vad andra vill, inte vad han själv vill. Det uppvaknandet ledde honom onekligen med öppna ögon in på nya vägar. Helst ville han jobba heltid med simningen, men han visste också att han inte kunde göra på Åland. Inte trodde han heller att det skulle vara möjligt att jobba med simning i Stockholm. Att ha hus på Åland och dessutom ha lägenhet i Stockholm.

Han nämner hur han under åren som ungdomslots blev bekant med Sverige som studiealternativ för åländska ungdomar.

– För barn och unga med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är det begränsat på Åland. De är inte studiesvaga men de passar inte in i det finländska studiesystemet.

Egentligen var det också äldsta sonens tankar om att studera på gymnasium i Stockholm som gjorde att Göte tog steget. För honom var det självklart att flytta med. Nu har visserligen sonens gymnasiestudier till stor del skötts på distans från Åland.

– Och här sitter jag i dag. Det är en enorm uppoffring som min fru har gjort, säger han med riktning till frun Sonja Winé.

Därför åtar han sig extra uppdrag inom simningen, för att ekonomisk få ihop tillvaron med två boenden. I Sund finns deras hus som de flyttade in i våren 2006, bredvid Götes mammas barndomshem och invid vad som tidigare var deras sommarstuga och som numera har blivit gäststuga.

– Vi trivs så otroligt bra att vi inte vill överge det, säger han om tanken som har slagit dem kring att hela familjen skulle flytta till Stockholm.

Saknar inte tjafset

Göte trivs i köket och sysslar gärna med långkok. Överlag är köket en plats för avkoppling, men också en plats där hjärnan går varm. På en whiteboard på väggen i lägenheten i Flemingsberg skriver han upp tankeord som han sitter och tittar på medan han äter.

– Då Göte tänker och funderar, säger han leende.

Visst händer det att han saknar politiken – att kunna vara med och påverka. Och särskilt är det ungdomar och barn med särskilda behov som han fortsättningsvis vurmar för.

– Men inte tjafset i politiken! Det har gått mer mot person än politik i politiken. Det var jättejobbigt de sista åren. Men jag kommer fortfarande att skriva insändare. Det är mitt sätt att påverka.

Han uppskattar även känslan av att vara anonym i Stockholm, och ger som exempel att kunna gå ut och ta en öl efter jobbet utan att någon kommer fram och pratar politik. Hans förordnande går ut i sommar och den här månaden har han lovat ge besked om det är okej för hans del med vidare förhandlingar om en fortsättning.

Under julledigheten ska diskussionerna föras i familjen.

– Om jag tackar ja och fortsätter här eller söker jobb på Åland.

Han vill dock gärna vara kvar och fortsätta sitt kall som simtränare där han kan jobba med alla olika individer med olika behov.

– Vi har byggt upp någonting jättefint här nu!

Han påminner om hans dröm som besannades.

– Vem trodde att jag skulle sitta här?