Som sista mångåriga ordförande har jag hos mig några saker från Åländska sångares arkiv, däribland Ålands Sång-och Musikförbunds Historik 1926- 1976.
På sidorna 98-99 står finns en artikel hämtad ut Tidningen Åland 28 juni 1947. John Grandell berättar i artikeln, som har rubriken ”Ålänningens sång”, om hur sången föddes.
Här är hela texten:
”I en glänta mot Ålands hav vid Tellholm ligger en liten röd stuga med vita knutar, ”Soltorp” står det på en vägvisare och stigen ned till stranden går genom tät, sommardoftande grönska.
Den blågula svenska flaggan slår i östanvinden och hälsar besökaren välkommen. Det är ålänningen Algot Eriksson, numera rikssvensk medborgare, som med sin familj firar semestern i sin egen stuga i hemsocknen.
Inne i salen sitter villans gäst, skaparen av Ålänningens sång, John Grandell, och ger lördagens festprologen en sista avslipning.
– Ålänningens sång föddes en vacker maj söndag på Skansen i Stockholm för 27 år sedan, säger diktaren. ”Hör du Grandell”, hade Johannnes Eriksson sagt mig,” skriv en sång för Åland som vi kan samla oss omkring. Vi behöver en sådan sång nu”. Jag var glad över att få detta uppdrag och min nära samhörighet med Åland gav mig inspiration nog. Pennan flöt över pappret och när det sista ordet skrivits, hoppas jag att ålänningarna kommer att tycka om sången.
– Sången sjöngs första gången i Stockholm av Ålandsföreningen och publicerades strax i ”Stockholms Dagblad”. Men det egentliga framförandet skedde under den stora sångfesten i Mariehamn 1922. Det är sålunda 25 år sedan den framfördes på Åland.
–Vid samma sångfest hade jag även äran att skriva festprologen och det är därför med glädje jag även nu satt mig ned för att ännu en gång skriva en hyllning till Åland.
– Det gladde mig mycket att jag blivit i tillfälle att skriva ”Ålänningens sång”. Min mor, som är född på Åland, talade ofta om sin hembygd för mig och redan vid mitt första besök på Åland för över 40 år sedan hade jag känsla av den starka samhörighet som sedan genom åren ytterligare bundit mig . Genom sången ville jag uttrycka min tacksamhet, för alla barndomsminnen, för alla de goda vänner jag fått och för att jag lärt känna och älska Åland. Men jag ville också ge min mors hembygd en tacksam hyllning.
Det hade varit en upplevelse att under en kort stund få lyssna till den blide och gode diktaren och höra honom berätta om sin längtan till Åland. En diktsamling med dedikation,” I sol och skymning” tillägnad ”Min Mor”, överräcktes och bland ”Åländska toner” läsa vi ”Ålänningens sång”, ”Midsommarnatt på Åland” och ”I solnedgången”.
Vi är vana vid att sjunga endast tre strofer i vår hembygdssång, men i denna samling finns ännu en fjärde strof. Varför kan vi inte också sjunga den. Sången kan inte bli för lång.
”Skönt år vårt Åland, när vågsvallet yr
högt mot de mäktiga stupen,
när under stjärnhimlen kyrkfolket styr
över de islagda djupen.
Ryter än stormen i stugornas ro
spinnrocken sjunger sin visa;
minnet av barndomens hägnade bo
sönerna lyckligast prisa.”
Ja, så skrev Bror Sundblom 1947, kanske något att tänka på då vi firar Åland 100.
Ralf Holmberg
