Jag har sett vad som händer när misstro kläs i sunt förnuft och blir journalistik – den börjar i rubrikerna och slutar i sönderfall.
Zelenskas Ålandsbesök symboliserade hur 5.000 barn fått trygghet och utbildning tack vare Ålands insats. Men Ålandstidningen fokuserade på att frågor skickades in i förväg och besöket ordnades i förhand. Ett rimligt säkerhetskrav för en icke-vald, hotad person i krigstid.
Vad uteblev? Vilka frågor skickades, besvarades – eller nekades? Det hade hjälpt läsaren bedöma om något undanhölls. Har man inga fakta, säg det. Man planterade en känsla – utan fakta. Frågor är inte neutrala om svar utelämnas.
Jag har ibland ombetts kommentera i medierna – och fått mina ord förvrängda. Då hörs inte längre min röst. Därför föredrar jag skriftliga svar, då står jag för varje ord. Det är styrka, inte flykt. Om citat förvanskas – hur ska vi då lita på återgivningen av det komplexa?
Detta var inte transparens. Det är en berättarteknik: där antydningar får ta platsen för fakta, där misstro målas upp utan grund. Man kunde ha nämnt både sekretess och barnen. Det centrala utelämnades – ett val. Mönstret har blivit tydligt: misstro förstärks, lösningar tystnar, gång på gång.
Samma mönster såg jag i USA: Bidens ålder ifrågasattes dagligen, men frågan försvann när Kamala blev kandidat trots att Trump var nästan lika gammal. Det passade inte narrativet. Klick först. Trump är lönsam för medierna.
Sedan Fairness Doctrine avskaffades har amerikansk journalistik ofta sålt ilska och misstro snarare än förståelse. Att se demokratin dö har varit som att titta på en bilolycka i slowmotion – där medierna gasade.
Och det här får konsekvenser. För tonen i rapporteringen spiller över – i sociala medier och fikarum. Kommentarsfälten fylldes av insinuationer, felaktigheter och konspirationer. Samma bittra röster, alltid medhåll – aldrig mothugg.
När journalistiken göder misstro slutar folk dyka upp. De tror inte längre att deras röst spelar roll. Och något värdefullt börjar vissna. Misstro slår ut medmänsklighet. Där gnällpolitiken växer. Där Åland känns kallare, snålare, fulare.
”Vi ville bara granska.”
Men granskning kräver ansvar. Era regler säger att information ska kontrolleras och att läsaren ska kunna skilja på fakta, åsikt och antydan. Riktig granskning kräver tydlighet. Om man antyder att något undanhålls – då måste man visa vad. Allt annat är retorik i saklighetens kläder.
Det handlar inte om att stå oemotsagd, men misstro får inte vara utgångspunkten.
Inte varje gång, inte utan belägg. Ni följde knappt regler ni själva länkar till – varför ska andra? När journalistiken blir makt krävs granskning av granskaren.
Vad bygger vi på Åland om vi hellre misstänkliggör än förklarar? Om cynismen formar varje samtal och rubrik?
I slutändan: Bra journalistik granskar. Dålig gömmer sig bakom ordet. Tjänar Ålandstidningen demokratin när kommentarsfält och samhälle i övrigt göder misstro? Ålands val är tydligt: se klart eller blunda.
Alyssa Bittner-Gibbs (S)
Nina Smeds, politisk redaktör, svarar:
Det gör mig djupt olycklig och orolig att en kommenterande text där jag försvarar pressfriheten på Åland blir huvudfokus för kritik hos Alyssa Bittner-Gibbs (S), påhejad av en stor del av det politiska etablissemanget på sociala medier. Lantrådet Katrin Sjögren (Lib) brukar säga i lagtingsdebatten att man ska kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Jag är helt överens där.
Alyssa Bittner-Gibbs verkar ha missförstått rapporteringen om Olena Zelenska och väljer att tolka allt negativt.
Efter besöket skrev talman Jörgen Pettersson (C) på sina sociala medier: ”Vi som är ålänningar förstår värdet av frihet, demokrati och rätten till självbestämmande. Dessa principer har inte kommit gratis – de är resultatet av osjälviska insatser”.
Och det måste vi hålla fast vid. Även om Ukraina är ett land i krig, betyder det inte att Åland ska rucka på det vi tror på. Jag försökte visa att vi inte kan släppa på pressfriheten. Lagtingets personal stod föredömligt fast vid demilitariseringen och köpte svarta t-skjortor till de ukrainska säkerhetsmännen.
Alyssa Bittner-Gibbs debattinlägg kan få en att tro att polariseringen på Åland har gått så långt att de politiska makthavarna hudflänger journalister som försvarar pressfriheten. Låt mig ha fel.
