Ämnet har diskuterats länge, men åtgärderna lyser med sin frånvaro. När det gäller skärgårdstrafiken hör vi ständigt att pengabristen är ett hinder för investeringar. Men sett till balansräkningen är det inte pengar som saknas – det är politisk handlingskraft och ekonomisk förståelse.
Just nu ligger cirka 150 miljoner euro stilla och förlorar värde. Vi har:
• 80–90 miljoner i PAF-medel.
• 45 miljoner i ”restskatt”.
• 25 miljoner i Fastighetsverket, plus löpande intäkter.
Med en inflation på 2 procent tappar dessa pengar 33 procent av sin köpkraft på 20 år. Vid 4 procent inflation är förlusten hela 55 procent. Ändå verkar varken finansavdelningen eller politikerna ha en konkret plan för hur dessa resurser ska användas.
Vi behöver investeringar som ger avkastning och/eller minskar driftkostnaderna på sikt. Skärgårdstrafiken kostar i dag 26 miljoner per år, och nästa upphandling kan landa på 300 miljoner över 15 år, eller en miljard på 50 år. Ändå har vi betalat miljoner för att undvika besparingar. Kortrutten visade att driftskostnaden kunde minska från 19 miljoner till 13 miljoner per år, en besparing på 6 miljoner årligen – men den chansen har politiken hittills avfärdat.
En del av PAF-medlen kan användas för detta, det handlar ju om viktig infrastruktur och besparingarna gynnar hela Åland. Med politisk enighet går det att genomföra. Ett lånearrangemang skulle kunna vara en lösning, exempelvis:
• Ränta på 0,5–1 procent.
• 40 års lånetid.
• 10 år amorteringsfritt, därefter rak amortering.
Inflationen skulle då arbeta för oss – lånet minskar i realvärde medan besparingen ökar, då driftskostnaderna stiger över tid.
Vi måste se långsiktigt på ekonomin och använda pengarna där de gör nytta. Att låta kapital förlora värde genom passivitet är inte ett ansvarsfullt sätt att hantera landskapets finanser.
Lennart Isaksson
