I torsdagens tidning skriver Anette Lehtinen, Sonja Widelius, Katja Janetzko och Rene Janetzko från föreningen Urd att ”våldtäktskulturen... till stor del är importerad” och hänvisar till en studie av Arwan Krashnood et al (2025). Den studien har trumpetats ut av olika SD-politiker som antagligen inte ens läst den. Författarna påpekar speciellt på sidan 15 att man inte kan tolka den som Urd och Åkesson gör, nämligen generalisera den till vissa befolkningsgrupper.

Vad handlar då studien om? Jo författarna har undersökt några tusen personer som dömts för våldtäkt under en period av 20 år. Eftersom bara ungefär 10 procent av alla våldtäkter anmäls och av dem döms kanske bara 5-15 procent så inser man att rapporten behandlar blott någon procent av alla våldtäktsfall. Rapporten diskuterar även det kända faktum att personer med invandrarbakgrund oftare åtalas och döms hårdare än etniska svenskar, för samma brott.

Studien är väl genomförd och väl värd att läsas och begrundas, men man kan helt enkelt inte tolka den som att majoriteten av alla våldtäkter är ”importerade”. Lika litet som man kan säga att alla män är våldtäktsmän för att majoriteten av våldtäkterna begås av män, att alla amerikaner är sexualbrottslingar för att Trump har medgett att han är det eller att alla Sverigedemokrater är kriminella för att en femtedel av deras riksdagsmän är dömda för brott.
I majoriteten av alla anmälda våldtäkter i Sverige är den anklagade för övrigt någon typ av anhörig. Så den ”våldtäktskultur” som Anders Lindberg skriver om i sin läsvärda ledare (Aftonbladet den 18.2) är inget man åtgärdar genom att ”kasta ut alla invandrare” utan genom att se över fördomar som gör att 90 procent av alla våldtäkter aldrig anmäls.
Genom att fundera på varför så få anmälningar leder till fällande dom och framförallt motarbeta misogyna rörelser som fundamentalistisk kristendom, islam och MAGA.

Anders Gustafsson