En ung man med bra utbildning och arbete, bostad och flickvän blir svårt rygg- och hjärnskadad efter en våldsam olycka. Vi kan kalla honom David. Hur kom framtiden att bli för honom?
Han blir från akuten hemskickad med värktabletter efter olyckan. Försäkringsbolag och läkare ombesörjer småningom röntgen som visar skador på ryggrad som inte är åldersrelaterade, samt obotliga hjärnskador efter kraschen. Han uppvisar neurologiska skador, skakningar, smärta, söker varm miljö och vill inte bo ensam.
Han uppsöker vänner, släktingar och ytligt bekanta för att ha en plats att bo på. Allmänheten reagerar på beteende, fysisk kondition, brist på hygien. David får då kontakt med psykiatriska enheten på Åland. David har i kontakt med vården lätt att uttrycka sig och är ganska snabbt ute i verkligheten igen. Han söker sig till Sverige och blir uteliggare under en tid som leder till sjukhusvård under flera månader. Han håller sig undan i sammanlagt sju månader och de anhöriga befarar att David har avlidit.
Närmaste familjen har försökt att stötta och vägleda honom men orken har avtagit. Då han själv saknar sjukdomsinsikt och inte ser sig ha behov av vård, så blir samarbetet med myndigheter och vård lidande. Tystnadsplikten försvårar gemensamma insatser kring David, då han är myndig.
Svårt skadad, men ändå myndig gör att David har sista ordet i vårdkarusellen. Personlig integritet och frihet är värdefullt, men blir en fara för den som inte är kapabel att ta vara på sig själv som är en fara för sig själv och andra.
Vem ska ta ansvar då? Är det den enskilde, de anhöriga, eller samhället?
En anhörig
