Trobergshemmets personal slår larm om en ohanterlig arbetssituation. Ett stort antal anställda berättade tidigare i veckan för Ålandstidningen om personalbrist, orimlig arbetsbörda och en frånvarande ledning.
”Det är en sektor med stor personalomsättning, det är tyvärr så. Det är en kvinnodominerad bransch med mycket föräldraledigheter och vårdledigheter”, sa vikarierande äldreomsorgschefen Ann-Christine Österbacka.
Social- och hälsovårdsminister Annette Holmberg-Jansson (MSÅ) kommenterade artikeln och sa att ”om allt stämmer” är det under all kritik och bryter mot kvalitetsrekommendationerna i äldrelagen. Men hon menade att det enda landskapsregeringen rent faktiskt kan göra är att se över nya utbildningsalternativ.
Staden äger ansvarsfrågan men varför skulle landskapsregeringen vara helt och hållet befriad? Bristerna är långvariga, något måste göras.
Landskapsregeringen har ju tidigare gått in för att stötta landsortskommunerna med personalförsörjning, som när Oasen befann sig i en sårbar situation under coronakrisen.
Det är inte första gången det krisar på Trobergshemmet och ansvarsfrågan kastas hejvilt fram och tillbaka.
2018 infördes ett treskiftessystem, ett beslut som ledningen tog över huvudet på personalen. En hård kritikstorm följde och i kölvattnet valde flera i den trogna, kompetenta, äldre personalstyrkan att lämna Trobergshemmet.
Konsulten Carolina Sandell fick uppdraget att opartiskt gå in och titta på vilka problemen är. Hon gjorde en grundlig utredning och pratade med personal från golvet till toppen. Hennes slutsats bekräftade att ledningens beslut kommit att sidsteppa personalgruppen, och att det fanns en otydlig rollfördelning mellan arbetstagare, tjänstemän och politiker.
Rapporten slogs upp stort vid en presentation för politikerna. Utarbetades en plan för att metodiskt kämpa för att det skulle bli bättre? Nej, utredningen ledde inte till de konstruktiva åtgärder som hade behövts.
Att personalen nu beskriver en ännu mer dysfunktionell arbetssituation än tidigare är en total dikeskörning.
Äldreomsorgen skriker efter personal och det är brist inom samtliga personalkategorier. Vad det beror på vet vi: Vi får allt fler äldre med mer omfattande behov av vård, det är stora pensionsavgångar inom äldreomsorgen och statusen inom yrket är låg trots att det är en av samhällets viktigaste insatser. Det är ingen tvekan om att det behövs agerande för kunna möta det stora vårdbehovet i form av att utbilda ny personal.
Men vad som borde vara mer angeläget är att se till att den befintliga personalen trivs och att arbetsglädjen i offentlig verksamhet inte utrotas. De allra flesta vill gå till jobbet och känna att de gör ett gott arbete. Ska dessa kvinnor brännas ut på löpande band? Andra branscher hade gjort uppror för länge sedan.
Vittnesmålen från Trobergshemmet är inget att nonchalera. Att avfärda det som gnällkultur och skylla på de som arbetar är att göra det enkelt för sig.
Grundproblematiken var och är en ledarskapsfråga, precis som det oftast är när man talar om svaga organisationer.
Det behövs inga nya utredningar eller arbetsgrupper, det är redan tydligt vad problemet är, det är bara att plocka fram Carolina Sandells rapport igen. Personalen kan inte vara mer konkret med vad de behöver: delaktighet och inflytande över sin arbetssituation.
I slutänden leder problemen till att de gamla får lida. Kvaliteten i äldreomsorgen blir aldrig bättre än de förutsättningar personalen har för att ge de äldre en god vård och omsorg.
Det är generande dåligt att ingen hittills har ställt sig upp och sagt: ”Vi tar ansvar för detta”.
