I mitten på juli sker ett byte på den här fabriken. Hälften av den ordinarie personalen kommer tillbaka från semestern, hälften checkar ut. I fredags rådde således god stämning hos den halva som nu jobbat sista dagen på några veckor framöver. Jag förmodar att det hos mina då ännu semesterlediga kollegor i samma stund rådde rakt motsatta känslor. Hur mycket man än gillar sitt jobb är det svårt att slitas från en lång ledighet – särskilt nu när värmen åter tycks vara på kommande.

Hur som helst. Runt kaffebordet kvittrades det glatt hos det rätt utarbetade gäng som nu har långa lata dagar framför sig. Någon skulle direkt gå hem och dricka lonken i duschen medan någon annan skulle packa för sitt livs första Gotlandsresa.

Våra värdefulla sommarvikarier (det är ju tack vare dem vi alls kan gå på de här ledigheterna om någon tidning ska ges ut sommartid) log överseende. De har ju studerat hela året och jobbar hela sommaren.

Men det vänder, en dag är det de som kliver rätt ut i betald ledighet. Och en av dem gav dessutom perspektiv på den alternativa tillvaron när hen berättade om att hen i fjol var ledig elva veckor över sommaren, och redan efter ett par dagar ångrade sig fatalt, förföll i total dekadens och förvandlades till en dagvill hippie. Låter ändå drömmigt, kan jag tycka.

Här inleddes nu en diskussion om att hösten borde vara det nya nyåret. Då är man redo för omstart, rutiner och målsättningar. När det riktiga nyåret infaller finns absolut ingen energi och bara mörker omsluter en.

På hösten är luften hög och det doftar vilja och uppstart. Stora projekt på arbetsplatser borde sjösättas. I stället inleds i de flesta fall någon slags planering med hänvisning till att det ska verkställas ”i början på nästa år”.

Helt fel. Efter årskalenderns nyår borde verkligen inget nytt införas. Utom möjligtvis obligatorisk ljusterapi och chokladfontänter.