I sommar har jag fått vara med om mycket och skriva om lite av varje. Min första dag var det besvär mot skyddsjakten på havsörn, och under mina sista dagar har jag återigen skrivit om skyddsjakt, men på andra djur.

Däremellan har det bland annat handlat om studenter, vargar, politiker, turister och en beslagtagen kanon. Många telefonsamtal har det blivit, och där ligger nog landskapsregeringens växel, polisen och brandkåren högt på listan. Men också en representant för ett visst skärgårdsrederi – och missade samtal till dess styrelseordförande.

Den bedrift jag är mest stolt över under min sommar här på tidningen handlar däremot snarare om det jag inte har gjort.

Vi sommarvikarier flyttar vanligtvis runt en hel del på redaktionen. Det beror på att vi tar de skrivbord som är lediga, vilket varierar när ordinarie reportrar går på semester i olika omgångar.

Jag kan skryta med att jag i sommar, för det mesta, inte har behövt flytta mer än drygt en meter på redaktionen med mina saker.

Första dagen satte jag mig där det råkade vara ledigt några dagar. Efter det fick jag flytta ett par dagar, men höll mig fortfarande inom några meter.

När min kollega skulle gå på ledigt förvarnade hon mig snällt nog (tack Annika!), vilket resulterade i att jag i flera veckor hade lyxen att sitta vid hennes skrivbord.

Jag satt där så länge att jag blev riktigt hemmastadd, och när hon kom tillbaka fortsatte jag gå dit av reflex, för att varje gång upptäcka att det inte längre var mina saker på bordet.

Nu har jag till slut (efter några veckor) börjat vänja mig vid att återigen sitta där jag satt första dagen, drygt en meter österut. Det är minsann skillnad mot förra året då jag fick koppla in en ny datorskärm var och varannan vecka.

Efter månaderna i ”mitt” hörn är det dock snart dags för mig att flytta på riktigt, till ett bord med kursböcker i studielägenheten.