Även om Jonas i dag är en världsvan löpare är det inte en sport som följt honom genom livet.

– Under min barndom idrottade min äldre bror mycket, och jag hängde ofta med. Men jag hade aldrig riktigt ett eget intresse. Helt ärligt var jag nog för lat, berättar Jonas och skrattar.

När Jonas var färdigutbildad kock och begav sig ut i arbetslivet blev det mycket jobb och långa dagar i långa perioder. Jonas blev även egen företagare, och mycket av hans tid gick åt till att stå på fötterna i långa pass i ett kök.

– När jag började närma mig 30-årsåldern insåg jag att jag måste få upp konditionen för att orka fortsätta jobba i det höga tempot. Det var då jag började springa på eget bevåg.

Jonas valde att inte anmäla sig till någon löparskola utan började sakta själv bygga upp uthållighet och kondition. Han valde även att springa ensam.

– Det är svårt i restaurangbranschen att gå på pass med regelbundna tider, när man jobbar oregelbundet. Det är även svårt att få till tider med en löparkompis, när man aldrig kan boka en viss dag varje vecka.

Men att springa själv bekommer dock inte Jonas desto mer.

– Jag tycker det är skönt. Jag har alltid något i öronen. Vid lugnare pass är det ofta en podd jag lyssnar på, medan de tyngre passen kräver riktigt tung hårdrock.

I ur och skur

Det må ha varit för orken och konditionens skull som Jonas snörade på sig löparskorna. Att det även kom en annan stor fördel med på köpet fick bli ytterligare en vinst.

– Det är väldigt meditativt att springa. Man är helt och hållet i sin egen lilla bubbla. Efter en lång och tung arbetsdag är det bästa nedvarvningen. Man hinner lösa många problem när man är ute och springer.

Jonas har inte någon fast plan med sin löpning men försöker komma iväg på 60-90 kilometer i veckan, året runt.

– Det kan ta emot lite vintertid när det blåser isig snöstorm, men när man kommer hem igen är det alltid lika skönt.

För att underlätta den isigaste tiden på året har Jonas införskaffat ett löpband som står hemma. Men det används bara ibland, för bäst trivs han ute på vägarna.

Tolv maraton och fler på kommande

Efter att ha sprungit ett tag och utvecklats i löparspåren kände Jonas ett sug efter att testa på ett maraton.

– Runt år 2008 planerade jag och några branschkollegor att starta upp ett åländskt kocklandslag. Det skulle vara 100-årsjubileum för OS i Stockholm år 2012, och jag utmanade gänget att ställa upp med mig i maraton då. Men kocklaget hann lösas upp innan det, och inte heller jag kom iväg till 100-årsjubileet. Så då satte jag upp ett eget mål att springa ett maraton innan slutet av 2018.

Och det målet nådde Jonas. Sedan dess har han sprungit hela 12 stycken officiella maratonlopp, och även tre stycken som han sprungit helt på egen hand.

– Under pandemin blev vartenda lopp inställt. Vi hade bland annat New York bokat då som blev inställt, så jag bestämde mig för att springa ändå på hemmaplan. Med min äldsta dotter och fru som publik genomförde jag loppen hemma i stället.

Jonas skrattar till.

– Jag hade ju tränat för det så det var bara att köra!

På jakt efter medaljen

Redan efter sitt första lopp fick Jonas mersmak. Han började sätta sig in i maratonvärlden, och fick relativt snabbt ett nytt mål. I dag finns det sex stora maratonlopp i världen, även kända som ”Abbott World Marathon Majors”. Allmänt anses dessa vara de tuffaste och mest prestigefyllda maratonloppen i världen. När man sprungit dessa, och kommit i mål, får man en speciell medalj. Jonas har satt sikte på den medaljen, och i dag har han avverkat fyra av loppen, med det femte bokat till hösten.

– Jag har sprungit loppen i New York, London, Berlin och Tokyo. Och i höst är det dags för Chicago.

För Jonas återstår sedan enbart Boston maraton innan medaljen är hans. Men det är inte bara att boka in sig på det loppet, man behöver kvala in – och tiden man ansöker om plats med ska vara från ett officiellt lopp.

– Vilken tid som krävs beror lite på antal deltagare som söker sig dit. Detta lopp är världens äldsta maratonlopp, och trycket är högt. Ju fler som söker, desto bättre tid måste man ha. I år sattes tiden till 3 timmar och 30 minuter.

Jonas bästa tid är från Stockholm maraton där han sprang på 3.27,35. En tid han måste närma sig igen i höst om Boston ska vara en möjlighet nästa år, och han tänker ge det ett försök i Tallinn i september. Tills dess njuter han av upplevelsen av att delta i dessa enorma lopp. Han har inte någon direkt favorit, utan menar att alla haft sin egen charm.

– New York sägs vara världens största maratonlopp, och publiken där var helt otrolig. Men det var nästan en lite mer högljudd publik i London. I Japan däremot är de ju lite mer försynta, vilket märktes även under loppet. Publiktrycket är väldigt viktigt för att orka hela vägen, poängterar Jonas.

Med på varje lopp följer Jonas fru Tina.

– När jag först kläckte idén hemma om att springa mig till denna medalj sa hon direkt okej, bara hon får komma med på resorna. Man får verkligen uppleva städerna med andra ögon när det är maraton i stan. Det är ju verkligen en folkfest. En enorm sådan.

Men att ha frun med sig är mer än bara sällskap för Jonas. För honom är det värdefullt att ha stöd och pepp med sig.

– Hon är min största supporter. Hon står i publiken och jag viftar med en Ålandsflagga så jag ska se var hon är. Det ger extra kraft att ta sig i mål, säger han med en talande stolthet i blicken.

Köket andra hemmet

När Jonas inte befinner sig någonstans ute på vägarna med löparskorna på fötterna hittar man honom oftast i ett lokalt restaurangkök. På ett eller annat sätt har han spenderat hela sin yrkeskarriär i matens värld. Som ung ville ha visa framfötterna, och ställde upp i olika prestigefyllda matlagningstävlingar. Bland annat har han tävlat i finska Årets kock två gånger. Men han har även deltagit i tävlingar på andra sidan bordet, nämligen som domare.

– Jag har utbildat mig till domare för kökstävlingar, och har bland annat dömt i finska Årets kock och Nordiska kocken. Men det tar mycket tid, både resorna och att vara ajour med vad som är modernt just nu.

Som domare ser Jonas en stor fördel med att själv ha tävlat. Men i slutet av dagen är det bara en sak som räknas, enligt honom.

– Det måste smaka bra. Det spelar ingen roll hur det är upplagt eller vilka dyra råvaror som använts om det inte smakar bra.

När Jonas själv står hemma i köket blir det mat efter humör. Han har egentligen inte någon direkt favoriträtt, men tunga är något som inte hamnar på hans tallrik. När det närmar sig ett lopp äter han utefter det och ser till att ge kroppen det den behöver.

– Jag har även valt att inte dricka alkohol. Jag dricker endast på julafton och efter ett maratonlopp.

Jonas har märkt att han mår mycket bättre utan alkoholen, men ser att det inte är riktigt socialt accepterat på fester och diverse middagar. Detta är något han funderar mycket över, men står fast vid sin princip.

– Men jag kan säga att ölen efter ett maratonlopp är jäkligt god, säger han och skrattar.

Springer för hälsan

Vad gäller framtiden är det löpningen som Jonas hoppas kunna fortsätta med länge till.

– Det ryktas om att de sex stora loppen kommer att bli sju, och i så fall sägs det att Sydney kommer att läggas till. Vad jag ska göra sen när jag uppnått det får tiden utvisa, men något nytt mål kommer det säkert. Men det kommer en punkt under varje lopp när man frågar sig själv varför man egentligen gör det här. Så fort man passerar mållinjen är den tanken borta.

Att den äldsta personen som sprungit ett maratonlopp var 100 år ser Jonas som sporrande. Men mest av allt fortsätter han springa för hälsans skull.

– Jag vill inte bli liggande i en säng vid 70 års ålder. De där barnbarnen som inte kommit än vill jag ju gärna få träffa.

Han skrattar hjärtligt.

– Jag kommer aldrig bli världsmästare i det här. Men det är inte poängen heller. Jag vill helt enkelt bara må bra.