Häromdagen hörde jag en diskussion i Sveriges radio som handlade om pandemin. Den ena personen sade att det känns som den var i går medan den andra tyckte att det känns som evigheter sedan. Jag är böjd att hålla med den senare. Jag tänker sällan tillbaka på den tiden och när jag gör det känns det mest totalt sjukt. Sprang vi alla verkligen omkring i munskydd? Fick man inte åka till Sverige? Var skolorna faktiskt stängda?

Jag är en person som snabbt glömmer och sällan ältar men jag minns att jag tänkte att även om jag hade försökt fundera ut de mest absurda scenarier jag bara kunde komma på så hade jag ändå inte kunna komma på hälften av allt som var verklighet då.

Jag kommer ihåg upprörda skriverier på sociala medier att någon minsann hade sett svenskregistrerade bilar på Sparhallens parkering. Och att de som befann sig i bilen hade haft fräckheten att gå in i butiken för att handla, trots att de kom rakt från färjan. Det var lite angivarmentalitet där folk kunde skvallra på varandra och hade varandra under uppsikt. En bekant berättade att han hade vittnat hur storgräl hade uppstått i en gästhamn då en svensk segelbåt hade förtöjt bredvid flera stycken finska. Ingen finländare ville ha något med de ansvarslösa svenskarna att göra.

För mig personligen var bland det värsta att jobba hemifrån, jag hatade varje sekund. Att inte få träffa kollegor, att inte ha folk att bolla med, att inte komma hemifrån gjorde mig galen.

Det är lätt att så här i efterhand skaka på huvudet åt alltihopa, nu då vi har facit i hand.

Omicronvarianterna blev aldrig särskilt farliga och vaccinen hjälpte. Men då i början kunde vi inte veta, det är klart att det var bra att förbereda sig för det värsta. Och de första vågorna av covid var både farliga och många dog. Hoppas att det dröjer länge innan nästa pandemi dundrar in och sätter alla våra liv på paus-knappen.