I sju år har jag bott på samma ställe. Där har vi en rad med brevlådor som alla ser likadana ut. På de flesta brevlådor sitter ett namn men på min har det bara funnits en blå lapp som skvallrar om att jag ska få Ålandstidningen varje dag. Under en period satte jag upp en handskriven lapp som jag tejpade över så att den inte skulle regna bort. Det var en provisorisk lösning som jag senare tänkte åtgärda.

Problemet är att jag prokrastinerar, det är jag jättebra på. Så tiden gick och den provisoriska lösningen blev mer eller mindre permanent. Tills Alfrida ställde till det. Några av våra brevlådor gick sönder i stormen, bland annat min. Och den handskrivna lappen, ja, den försvann nog på en sekund när Alfrida drog förbi.

Eftersom våra brevlådor är identiska och ska vara så för att det ska se snyggt och prydligt ut bestämde styrelsen att de skulle köpa in nya brevlådor till samtliga hushåll. Men det drog ut på tiden och min trasiga brevlåda fick stå där namnlös.

Till slut bytte vi brevlådor och jag tänkte att nu, nu ska jag få upp mitt namn på brevlådan. Men det hände inte. Tidningar, brev och räkningar kom som vanligt och jag tänkte inte så mycket mer på det. Tills jag nyligen fick ett brev i brevlådan från brevbäraren där hen snällt och försynt bad mig sätta upp en namnskylt. Det gick en vecka, kanske två och jag kom mig inte för. Då fick jag ett nytt brev, lika snällt, med en ny uppmaning.

Då, äntligen, fick jag ändan ur. Jag ringde posten och två dagar senare låg det klisterlappar i ett kuvert i brevlådan.

Nu sitter de uppe! Nu ser man äntligen, efter sju år, vems brevlåda det är.

Förlåt, brevbärare. Jag har slarvat och det är jag ledsen för.

Jag har också en bekännelse och jag ber nu om ursäkt redan på förhand, men – jag ska inom kort flytta.

Namnet kom upp, men nu ska det ner igen. Jag lovar dock att jag snabbt som sjutton ska få upp namnet på vår nya brevlåda. Det är ett löfte som jag tänker hålla.