Det verkar vara på sin plats med en tsunamivarning i ankdammen; låt mig förklara genom att citera en insändare från den 15 oktober i år: ”Som sanna opportunister koncentrerar man sig i stället på smutskastning. Det är tråkigt att den lägsta nivån i vårt offentliga samtal flyttas ännu ett pinnhål ner, men överraskande är det inte. Om man bygger sin politik på förakt för andra politiker och för den institution man själv är en del av finns bara en väg att gå. Vi socialdemokrater kommer inte att mötas där nere i ävjan.”
Efter att ha läst lagtingsledamot Nina Fellmans insändare i Ålandstidningen den 20 november så har jag kommit till insikt att den ovan citerade insändaren från oktober kommer i så pass nytt sken att jag får omvärdera den då den ju måste ha varit en text avsedd att vara självkritisk. All heder åt politiker med sådan självinsikt.
Kan samtidigt konstatera att Fellman i den senare insändaren med friska och kraftfulla simtag plaskar runt i ankdammen och mycket framgångsrikt lyckas utveckla smutskastningens och polariseringens konst från att inte vilja mötas ”därnere i ävjan” till att, nästintill, cementera sig själv långt ner i dyn. Och detta med en beundransvärd verbal atletiskt vighet. Kan bara notera att det verkar kvackas och plaskas och gyttjebrottas mer än någonsin tidigare i den ankdamm som även kallas lagting.
En försynt reflektion från gräsrotshorisonten.
Hans Sallander
