I de föregående artiklarna har vi kunnat följa de enskilda kustforten och deras korta men komplicerade historia. Där har också framgått hur de alla i krigets slutskede avvecklades och demolerades. I denna avslutande del är det därför skäl att närmare belysa bakgrunden till den nya demilitariseringen, och hur den genomfördes under sovjetiskt kontroll. Och att detta skedde samtidigt som den ryska marinen började använda den åländska skärgården för sina operationer till havs.

Avveckling 1944

I vapenstilleståndet som undertecknades i Moskva den 19 september 1944 angavs under artikel 9 att 1940-års finsk-sovjetiska fördrag om Åland åter sattes ikraft. Detta innebar att landskapet nu på nytt skulle demilitariseras, och att det sovjetiska konsulatet skulle återvända för att övervaka att demilitariseringen efterlevdes. De militära byggnadsarbetena avbröts genast, men kustforten hölls fortfarande stridsberedda då risken för en tysk attack ännu tycktes överhängande.

I mitten av oktober anlände ryske konsuln Nikolaj Pirogov och medarbetare, och inrättade sig inledningsvis i hotell Hjorten i Västra hamnen. Samtidigt anlände även en underavdelning till Kontrollkommissionen i Helsingfors, som under befäl av kommendörkapten Presnakov övertog hotelldelen i Societetshuset. Båda organen skulle i fortsättningen skilt för sig övervaka avvecklingen av de militära installationerna. Men Presnakov hade även en annan uppgift: att via landshövdingen i detalj kartlägga den civila infrastrukturen på Åland, såväl till lands som till sjöss. Det insamlade materialet var uppenbarligen tänkt att användas vid något senare tillfälle.

Som framgått började man i slutet av oktober avveckla forten och hemförlova manskapet. Kanonerna togs bort och underlagen förstördes, samtidigt som de mindre byggnaderna monterades ner och taggtrådshindren avlägsnades. Därefter började man förbereda de stora betongkonstruktionerna för sprängning, men från rysk sida tillät man ännu inte att de demolerades. I början av december gav ryssarna istället order om att forten på Nyhamn och Enskär åter skulle sättas i skick, och hållas stridsberedda så länge kriget varade. I slutet av året var båda platserna på nytt fullt bemannade och skjutklara – vilket rent formellt var i strid med det återuppväckta fördraget.

Sovjetisk trafik

Den 27 oktober anlände även en sovjetisk kanonbåtsdivision till Åland, omfattande tre hjälpkanonbåtar och nio patrullbåtar under befäl av konteramiral Nikolaj Feldman. Chefsfartyget Moskva låg under två månader i Mariehamn, medan Oka och Bira tidvis var ute på olika uppdrag. Patrullbåtarna av MO-typ var främst baserade vid Nyhamn, varifrån de idkade eskortering och ubåtsjakt ute till havs. Feldman och huvuddelen av styrkan lämnade dock Åland redan den 8 december, innan isläggningen, men kanonbåten Bira låg med full besättning kvar i Västra hamnen till den 18 februari 1945.

Parallellt med detta började även sovjetiska ubåtsflottan intressera sig för åländska vattenvägar för offensiva uppdrag i Östersjön. Ubåtarna hade dittills varit instängda i Finska viken bakom stora minspärrar, men stilleståndsavtalet gav dem möjlighet att använda finska skärgårdsleder för basering i Helsingfors och Åbo. Utgången mot öppet hav och stridsområdet i södra Östersjön gick i fortsättningen via tre leder: via åboländska Utö, eller via åländska Kökar och Nyhamn. Ett exempel var L-21 som den 10 november gick söderut genom Kökarsfjärden för fortsatt färd ner mot tyska kusten. Ubåten återvände samma väg på morgonen den 25, efter att man under natten sänkt den svenska passagerarångaren s/s Hansa på väg mot Gotland. Av totalt 86 personer ombord överlevde endast två.

Trots demilitariseringen fortsatte den offensiva ubåtstrafiken genom Ålands skärgård även under första halvåret 1945, nu främst via Nyhamnsleden. Under perioden januari-juni rapporterades här åtminstone 17 utgående och 21 ingående ubåtar, plus ungefär lika många eskortfartyg som följde med genom skärgården. Till exempel den 25 april då L-3 återvände via Nyhamnsleden efter att i Danzigbukten ha sänkt tyska transportfartyget Goya, varvid drygt 6.600 personer omkom och endast 334 räddades. Från Nyhamn lotsades ubåten österut via Sottunga av Föglölotsen N.A. Jansson, och som eskort medföljde en rysk patrullbåt.

Nyhamnsleden användes för ubåtstrafik ännu långt efter den tyska kapitulationen i maj 1945, särskilt 19-21 juni då dels några större ubåtar återvände efter patrullering kring Bornholm (som den 9 juni ockuperats av sovjetiska stridskrafter), dels några små M-ubåtar som tycks ha gått enbart för att vända – uppenbarligen för att lära sig farleden.

Demolering 1945

Vid årsskiftet upphörde formellt Skärgårdshavets kustbrigad som egen enhet, och kvarvarande militär på Åland underställdes det nygrundade Åbo kustartilleriregemente. Under vintern och våren ingick här tre lokala aktiva enheter, vilka i början av april omfattade: 1. Mariehamns kommandoorgan (chef överste N. Heiro) med en styrka på två officerare, sju underofficerare och tre manskap. 2. fort Enskär (kapten R. Grönholm) med två 152 mm kanoner och 3+18+54 man. Samt 3. fort Nyhamn (kapten B. Kytöpuro) med två 120 mm kanoner och 3+11+28 man. Kvar fanns även fortens bevakningsstationer, främst Lågskär, samt ett heltäckande signalnät för radio och telefon.

De övriga anläggningarna började demoleras under februari, då ett finskt pionjärkommando anlände med kompressorer, tryckluftsborrar och rikligt med sprängämnen. Arbetena inleddes på Herrön, där man den 20 februari fyllde den stora kommandobunkern med ryska 250 kilos flygbomber (blindgångare), varpå bunkern sprängdes någon dag senare. Den 24 februari sprängdes kanonställning nr I med 3.300 kilo trotyl, medan det höga eldledningstornet fick demoleras i omgångar. Vid sprängningarna skadades den privata gården i närheten, varför ägarna ansökte hos Kontrollkommissionen om att få köpa den kvarstående underofficersbyggnaden. Ansökan beviljades, och byggnaden med tillhörande uthus finns fortfarande i dag kvar på området.

Anläggningarna på Kökar demolerades på motsvarande sätt under perioden mars-maj 1945. Pjäsställning nr I sprängdes den 20 mars, matsalsgrunden den 24 mars, eldledningstornet den 26 mars, ställning nr II den 27 mars, samt ställning nr III den 31 mars. Vid den sistnämnda utgjordes laddningen av ett tiotal torpedspetsar, vardera med en laddning på 200 kg trotyl. Händelsen övervakades av personal från Kontrollkommissionen som samma dag anlänt från Mariehamn. Den stora tunnelanläggningen var däremot betydligt svårare, och sprängdes i omgångar med bland annat sjöminor. Även på Kökar hade de flesta militära byggnaderna då redan avlägsnats, men för sjöbevakningens behov kvarlämnades huvudbyggnaden i tegel, en bastu och ett strandförråd.

Efter att de sista tyskarna drivits ut ur Lappland i slutet av april, gavs order om att även Nyhamn och Enskär skulle tömmas och förstöras. Anläggningarna på Nyhamn demolerades under början av maj, men Kontrollkommissionen krävde flera tilläggssprängningar innan alla var nöjda. Från Enskär finns inga uppgifter, men klart är att några mindre byggnader lämnades kvar för framtiden.

I början av sommaren 1945 hade alla forten demolerats och all lös materiel transporterats bort. Kvar fanns endast 13 skjutbanor som byggts gemensamt av de lokala skyddskårerna och skytteföreningarna. Av dessa sprängdes markörgravarna på den stora Centralskjutbanan i Hindersböle (dagens travbana) den 27 juli, och som sista objekt markörgraven på Brändö den 1 augusti.

Slutdokument

Det faktum att demoleringarna var slutförda skulle nu redovisas i ett gemensamt finsk-sovjetiskt slutdokument. Inför förhandlingarna utsåg regeringen den 29 maj Ålandsfödde generalmajoren Alonzo Sundman till finländsk representant, med titeln Chefen för Ålands demilitarisering. Förhandlingarna drog dock ut på tiden, och först den 28 september hade man enats om alla detaljer. Vid en liten ceremoni på konsulatet kunde Sundman och Pirogov denna dag underteckna 14 protokoll gällande lika många områden, där det konstaterades att de uppräknade anläggningarna var förstörda i enlighet med vapenstilleståndsavtalet. Varje protokoll var i fyra exemplar, två på finska och två på ryska. På varje fick Sundman därtill särskilt underteckna att det inte fanns eventuella ytterligare anläggningar som inte tagits med. Någon skrivning om att landskapet nu var demilitariserat ingick däremot inte.

Avslutningsvis tackade konsuln för gott samarbete, och uttalade sin förnöjelse över att demilitariseringen nu var slutförd – men tillade att det ännu fanns vissa frågor han tänkte granska närmare. När den formella delen var avslutad, bjöd Pirogov de närvarande på middag. Kort efteråt lämnade kontrollkommissionen och Presnakov Åland, medan konsuln och konsulatet stannade kvar.

Perspektiv

Sedda i ett längre perspektiv var kustforten på Åland kulmen på en 200-årig utveckling. Från 1700-talets enkla ryska kanonvallar från Stora och Lilla ofreden, (Flaka hamn, Degerby, Sottunga), via svenska vallar från 1808 (Frebbenby) och åter ryska från 1809 (postvägen), till Bomarsund från 1830-1854. Därefter var öarna visserligen demilitariserade, men ändå uppfördes allt slagkraftigare anläggningar åren 1916-1919, 1939-1940 och de här aktuella 1941-1945 – visserligen varje gång demolerade efter krigssluten.

I förhållande till Bomarsunds fästning, som tog så lång tid att bygga att den år 1854 redan var totalt föråldrad, var fortsättningskrigets kustfort byggda enligt för sin tid moderna principer, och därmed fullt jämförbara med motsvarande anläggningar i närliggande länder.

Kritiker hävdar dock ofta att anläggningar på Åland i praktiken var bortkastade pengar – de kom ju aldrig till användning och dessutom sprängdes de till grus. Men då glömmer man att större befästningars första uppgift var att avskräcka en fiende från att anfalla, och först i andra hand att slå tillbaka ett pågående anfall. I och med att vare sig Sovjetunionen eller Tyskland anföll Åland – trots deras långtgående planer – är det lika rimligt att anse att de fyllde sitt huvudsyfte fullt ut. En landstigning mot ett utbyggt försvar skulle ha medfört betydande svårigheter och kostat många liv och mycken materiel.

Men hur är det i dag, med ett aggressivt Ryssland och ett fullskaligt krig i Ukraina? Och med Finland (och därmed Åland) i Nato, och Sverige på kommande? Åland har ännu kvar sitt strategiska läge i Östersjön, där skyddade åländska sjövägar i ett krisläge är helt avgörande för Finlands överlevnad. Ingen vet framtiden, men på fastlandet börjar kritiken mot demilitariseringen bli allt högre, detta samtidigt som ledningen för såväl statsmakten som Nato offentligt hävdat att Ålands demilitarisering och neutralisering förblir orörd.

En sak är dock klar. Vi kommer aldrig mer att få se stora permanenta kustbefästningar på Åland. Dagens precisionsvapen med självstyrande artillerigranater, drönare och kryssningsrobotar, kan på långa avstånd träffa mål på någon meter. Detta gör fasta anläggningar nästan omöjliga att försvara, åtminstone till en rimlig kostnad. I dag är det istället snabba förflyttningar som gäller, innan motståndarens artilleriradar hunnit räkna ut positionen varifrån granaterna kommer – och svarat.

Men oavsett tolkningen är de demolerade befästningarna vittnesbörd om en orolig period i Ålands nutidshistoria. Förhoppningsvis har artikelserien kunnat bidra till att igen lyfta upp dem i historiens ljus.

Kenneth Gustavsson