Bakgrund

Redan i slutet av 1800-talet blev Tellholm en viktig punkt då den civila telegrafkabeln mellan Åland och Sverige drogs hit, och anslöts via landkabel till Mariehamn. Under första världskriget anlade ryssarna följaktligen ett antal skyttevärn med låga vallar runt udden, och här hölls någon gång stridsövningar. De rent militära anläggningarna demolerades dock 1919.

I början av vinterkriget 1939 besatte finsk trupp Tellholm, och öppnade de gamla värnen. Därtill placerades två fasta 47 mm kanoner nära den sydvästra stranden. Efter krigsslutet våren 1940 planerades i stället ett permanent kustfort med två 120 mm kanoner, en bunker och en eldledningsplats. De tilltänkta kanonerna hann dock aldrig fram innan Åland i juli 1940 tömdes på trupper och materiel, varpå de påbörjade anläggningarna sprängdes i oktober.

Omstart

På morgonen den 22 juni 1941 besattes Åland på nytt av finska trupper. En av enheterna var det svenskspråkiga 56. Avvärjningskompaniet (56. TK) som samlats på Jungfruskär på östra sidan om Skiftet. Transporten västerut gick med kanonbåten Karjala till Färjsundet och därifrån med lastbilar till Tellholm – där man inkvarterades i tält. Kompaniet omfattade drygt 90 man under befäl av kapten Helenius. Med sig hade man två 81 mm granatkastare, två 20 mm automatkanoner, fem maskingevär, fyra maskinpistoler, samt manskapets personliga gevär.

Följande dag inleddes arbetet att åter öppna de gamla värnen och bygga fältbefästningar för maskingevär och granatkastare. Automatkanonerna uppställdes som luftvärnsskydd. Senare fick man även 48 stridsvagnsminor som grävdes ner längs sandstranden i norr och söder.

Den 26 juni anlände en första 120 mm kanon av typ Canet (120/45-CLo) från Gustavs Vartsala och fyra dagar senare en andra, tillsammans med tre officerare och 44 man artillerimanskap. Pjäserna uppställdes på enkla betongunderlag, och de första provskotten sköts den 8 respektive 13 juli. I slutet av augusti kom dock order om att de båda pjäserna skulle bytas ut mot två andra av typ Armstrong (120/41-AL) – som anlände tillsammans med löjtnant Lertola och finskspråkigt manskap. Även dessa uppställdes på enkla betongunderlag.

Uppbyggnad

Samtidigt med trupperna anlände även en enhet ur Byggnadsbataljon 813 som inledde arbetet med de permanenta anläggningarna: två öppna kanonställningar, en eldledningsplats, en bunker, samt en stor tunnelanläggning. Eldledningsplatsen av bunkertyp var färdigställd redan i augusti 1941, medan de enkla pjäsställningarna var klara i mitten av oktober, samt bunkern i slutet av november. Även tunneln påbörjades, men där avbröts arbetet efter att man sprängt sig en bit in i berget. Sprängstenen användes till en 30 meter lång vågbrytare i viken, och innanför byggdes en brygga med 4 meters vattendjup. Från tunnelmynningen vid stranden byggdes därtill en 100 m lång splitterskyddad förbindelsegång upp till kanon nr 1 uppe på berget

För spaning och inmätning av mål uppfördes ett högt trätorn på högsta punkten, nära kanon nr 2. Tillfälliga hjälpmätstationer inrättades samtidigt på Eckerö sydöstra udde (trätorn) och på Hammarudda (trälave).

De permanenta byggnaderna begränsades däremot till ett minimum, och handlade i praktiken endast om en matsalsbyggnad avsedd för 80 man plus kök och bostad för kokerska och hjälpreda. Arbetet inleddes i början av december, men ännu följande höst var byggnaden bara halvfärdig. I övrigt fanns en ”fältbastu”, samt ett antal enkla förråd och skjul. Inför vintern behövde dock manskapet bättre inkvartering. Under senhösten monterades därför fem ovala ”Enso-papptält” av hårdkartong, varav ett blev officersbostad och två andra logement för 27 man vardera.

Bevakningsfort

I slutet av krigsåret 1941 hade fronten i öster flyttats långt in i Ryssland och det omedelbara hotet mot Åland var därmed borta. Den 20 december gavs därför order om att Tellholm (tillsammans med Nyhamn och Herrö) skulle nedgraderas till inaktivt bevakningsfort, med endast bevakningspersonal på plats. Övrigt manskap sändes bort, tillsammans med två 45 mm pansarvärnskanoner och en 60 cm strålkastare. Stridsvagnsminorna grävdes upp och lagrades i bunkern. Kvar blev de två 120 mm kanonerna, där vitala delar monterades bort och resten förbereddes för övervintring.

Under de följande två åren är uppgifterna rätt knapphändiga. Vid granskningar i juni och september 1942 noterades att bevakningen utgjordes av två underofficerare och fem man, men att inget arbetsmanskap fanns på plats. Beslut fattades dock om att tunneln skulle färdigställas och inredas. Samma gällde matsalsbyggnaden, där själva matsalen skulle avdelas så att ena delen kunde användas för inkvartering av bevakningsmanskapet.

Krigsåret 1944

Den 4 april 1944 aktiverades Tellholm på nytt, nu efter hot om en tysk landstigning på Åland (Tanne West). Samma dag anlände löjtnant Orlo tillsammans med ett 30-tal man. Under de följande dagarna drog man telefonledningar mellan kanonerna och spaningstornet, och mellan Tellholm och Hammarudda. För eldledningen installerades en optisk avståndsmätare i tornet, samtidigt som yttre mätstationer upprättades på Granskär och på Torpö. För radiokontakterna fick man två DR-38 kortvågssändare, en motsvarande Asa-sändare, samt en Hagenuk långvågssändare. Sedan 1940 fanns därtill telefonförbindelse via sjökabel mellan Tellholm och Granskär (1,5 km), samt mellan Granskär och Eckerö Långnabba (6,5 km).

Nu färdigställdes även tunneln, som enligt planen skulle omfatta en huvudtunnel (18 x 4,5 m) innehållande logement för 45 man, samt ventilationsanläggning, värmecentral och kolförråd. Av två sidotunnlar var den ena (8 x 3,5 m) avsedd som ammunitionsförråd, och den andra (6,3 x 3,8) som eldledningscentral och logement för sex officerare. Från dessa ledde en lång förbindelsetunnel (19 x 2,2 m) ner till stranden. I ett särskilt maskinrum en bit in i berget placerades en 9 hkr Vickström bensinmotor, kopplad till en Strömberg-generator. Elinstallationen var klar den sista juli 1944 och gav belysning till hela fortet, vartill motorns kylvatten användes för tunnelns uppvärmning.

Under sommaren förstärktes närförsvaret, med bland annat splitterskyddade maskingevärsnästen insprängda i berget, plus ett sammanhängande taggtrådshinder runt hela udden. Fortet fick nu också en egen motorbåt (AP 4), som bland annat användes för att stoppa och granska civila skutor och båtar som utan tillstånd nu och då passerade genom Tellholms ansvarsområde.

Den enda gången fortet på allvar sattes i högsta beredskap var i samband med vapenstilleståndet i september 1944. Hotet från den tidigare vapenbrodern tycktes nu överhängande, särskilt som tyska jagare, torpedbåtar och ubåtar patrullerade inom synhåll ute på Ålands hav. Den 16 september utgjordes försvaret av totalt 70 man, varav dock huvuddelen tillhörde ett ”skolningsbatteri” med rekryter under utbildning. Samma dag meddelade marinstaben i Helsingfors att man under natten kunde vänta en fientlig landstigning. Rekryterna gavs specifika stridsuppdrag, handgranater delades ut och maskingevären provsköts. Någon landstigning kom dock aldrig, och efter att stilleståndsavtalet undertecknats i Moskva började beredskapen sakta sänkas.

Avveckling

I avtalet ingick att Åland åter skulle demilitariseras, och trupperna hemförlovas. På Tellholm decimerades styrkan till 26 man, vilka inledningsvis började ta ner taggtrådshindren. Därefter demonterades de två kanonerna, som den 28 oktober transporterades österut till Nagu Borstö, varpå betongunderlagen och fastsättningsbultarna sprängdes. Under november kom turen till de fåtaliga byggnaderna. Matsalen och några användbara brädbyggnader skulle nedmonteras och mellanlagras på Fagerholm medan övrigt skulle säljas på auktion, däribland en nybyggd bastu nere vid stranden. Avvecklingen intresserade givetvis de sovjetiska organ som samtidigt anlänt till Mariehamn: den 4 november inspekterades Tellholm av konsulatet och tio dagar senare av Kontrollkommissionens lokala avdelning.

Den 11 november antecknades att kanonställningarna borrats och laddats med 130 kg trotyl vardera. Någon sprängning genomfördes dock inte, och det är fortfarande oklart när tunneln och betonganläggningarna slutligen förstördes – med betydligt större laddningar. Av fåtaliga foton från Tellholm framgår dock att man ännu i maj 1945 arbetade med demoleringen.

Det forna fortområdet på Tellholm är i dag lättåtkomligt, med vägar i stort sett ända fram till de sprängda anläggningarna. Lämningarna är dock inte skyltade, och vid besök bör hänsyn tas till att området är i privat ägo.