I de föregående avsnitten har beskrivits det tunga kustartilleriet på Åland, fördelat på de olika forten tillhörande Skärgårdshavets kustbrigad. I samband med att finsk trupp besatte Åland i juni 1941 infördes emellertid även ett antal lätta batterier som grupperades längs kusten på fasta Åland. Dessa räknades dock inte till kustartilleriet, och drogs bort när marktrupperna i övrigt lämnade landskapet några månader senare.
Under 1942 formerades istället ett antal lätta kustbatterier, nu underställda den nybildade Kustbrigaden. I bakgrunden fanns en plan som under våren utarbetats vid brigadstaben i Mariehamn och som omfattade totalt sju batterier inom brigadens verksamhetsområde, varav fyra i Ålands skärgård och de övriga i Åboland. Uppgiften skulle främst vara att skydda de yttre hjälpmätpunkter som var livsviktiga för kustfortens eldledning.
Planen godkändes den 6 juni 1942, om än med smärre förändringar. De fyra batterierna inom Åland skulle fördelas på totalt sju olika platser, från Degerskär i norr till Källskär i söder. Artillerimaterielen skulle utgöras av fyra pjäser per batteri, dels fasta 75 mm kanoner av typ Canet (ryska 75/50-C), dels rörliga 75 mm fältkanoner på hjul (norska 75 K/01 och svenska 75 K/02), vilka skulle grupperas på följande öar:
701. Södra Degerskär (2 kanoner) och Töllingarna (2).
702. Korsö (4).
703. Björkör (2) och Västra Sundskär (2).
704. Källskär (2) och Vikarskär (2).
Planen förvekligades visserligen i sina huvuddrag, men ifråga om detaljer blev verkligheten lite annorlunda. Det tillgängliga källmaterialet är dessvärre begränsat, men utgående från brigadens och fortens krigsdagböcker har det varit möjligt att i stora drag rekonstruera batteriernas korta och snåriga historia.
701. Lätta batteriet (701.Kev.Ptri)
På Signilskär fanns redan från den 22 juni 1941 två 75 mm kanoner (75/50-CMet) i tillfälliga ställningar, underställda det blivande Signilskärs fort. I april följande år flyttades de över till Södra Degerskär, för att skydda fortets därvarande hjälpmätpunkt. Där blev de kvar till senare delen av 1944, uppenbarligen som en del av ”701 Batteriet”. Pjäserna var uppställda i enkla ställningar av fältbefästningstyp, i nära anslutning till den betongförstärkta mätningsplatsen. Någon gång under sensommaren 1944 tycks de två kanonerna ha flyttats över till Töllingarna – där de fanns vid vapenstilleståndet den 19 september. Kort efteråt togs de dock bort och fördes till artilleriets centrallager i Parola nära Tavastehus.
I början av augusti 1943 fick fortet två andra 75 mm kanoner, denna gång med luftvärnslavetter (75/50-CMI). Tanken var att dessa skulle grupperas på Signilskärs södra udde, som skulle byggas ut till en stark stödjepunkt. Byggnadsarbetena inleddes genast och i slutet av året var två betongförstärkta pjäsställningar klara, likaså en mindre eldledningsbunker med skyddsrum för besättningen. Kanonerna installerades och provsköts under november 1943.
Våren 1944 inleddes en utbyggnad av närförsvaret i form av permanenta maskingevärsnästen och skyttevärn i berget, men dessa var ännu inte helt klart innan vapenstilleståndet. Kanonerna fanns dock kvar ännu i början av november 1944, men torde kort därefter ha nermonterats och sänts till Parola. De kvarvarande anläggningarna sprängdes under vintern 1945, och på området finns i dag fortfarande omfattande lämningar.
702. Lätta batteriet (702.Kev.Ptri)
Batteriets historia är synnerligen snårig, och fortfarande delvis oklar. Inledningen kom i början av maj 1942 då fyra norska fältkanoner (75 K/01) anlände till det centrala vapenförrådet nära begravningsplatsen i Mariehamn. Under resten av året alternerade pjäserna mellan Herrön och Västra Ytternäs, och fanns tidvis även ute på Korsö söder om Mariehamn. Övningsskjutningar inleddes under hösten, med fänrik Fjalar Karlsson som eldledare och Lumparlands skyddskår som manskap.
Uppgifterna från 1943 är fåtaliga, men åtminstone i slutet av september höll den lokala skyddskåren övning på Ytternäs med alla fyra pjäserna, varvid 40 skott avlossades. Vintern och våren 1944 fanns batteriet åter på Herrön, varifrån en pjäs ”utlånades” som övningskanon till Lumparlands skyddskår, medan två andra överflyttades till Hammarudda fort.
Den 25 juni 1944 fattades emellertid beslut om att åter sammanföra de fyra kanonerna, och rent formellt bilda lätta enheten 702.Kev.Ptri. Batteriet grupperades igen på Västra Ytternäs, med uppgift att skydda Västra hamnen och farleden in. Besättningen utgjordes av 50 man, med löjtnant Bror Olov Palin som chef och fänrik Axel Barck som troppchef. Stommen av manskapet betecknades som 40-åriga reservister, medan eldledning var 18-åriga värnpliktiga. Styrkan inkvarterades i ”Söderlunds villa” i närheten, varpå de följande två veckorna ägnades åt utbildning av manskapet. Redan den 7 juli kom dock order om att batteriet på nytt skulle splittras, och manskapet istället bilda en granatkastaravdelning. Verksamheten upphörde följande dag, varpå kanoner, ammunition och övrig utrustning återfördes till Herrön – där de försvinner ur historien.
703. Lätta batteriet (703.Kev.Ptri)
Även ifråga om detta batteri finns oklarheter, men troligen var det fråga om två 75 mm fasta pjäser på luftvärnslavetter (75/50-CMI) som i slutet av juli 1942 sändes från Kökar till Herrö fort. Inledningsvis användes de främst som övningskanoner för Föglö skyddskår, och under två månader i slutet av året var den ena ”utlånad” till Degerby för just övningsändamål.
Sommaren 1943 beslöts att hjälpmätpunkten på Björkör skulle byggas ut till en starkare stödjepunkt. Två betongförstärkta kanonställningar byggdes på öns norra del, plus ett enkelt eldledningsvärn. Anläggningarna rapporterades klara i mitten av augusti, varpå kanonerna installerades under november. I slutet av mars 1944 hölls en första fullskalig övning på det nya batteriet, varvid tolv skott avlossades. Eldledare var löjtnant Klas Eklund, medan manskapet var lokala skyddskårister från Föglö.
Inför det spända läget i början av hösten hölls en motsvarande övning den 10 september, även nu med löjtnant Eklund som eldledare. Men ryktet om en kommande tysk landstigning medförde att brigadstaben den 15 september gav order om full beredskap. I mörkret sent på kvällen bemannade den lokala skyddskåren åter 703.Kev.Ptri., nu med 18 man under befäl av löjtnant Eklund. Två dagar senare anlände ytterligare förstärkningar plus frivilliga Föglölottor. Någon landstigning kom aldrig, men ute till havs sågs strålkastarljus från tyska enheter som patrullerade på Ålands hav.
Batteriet på Björkör hölls bemannat till den 16 oktober 1944, då kanoner och ammunition togs ner och lastades ombord på bogseraren Ebba för vidare transport österut. En månad senare var de fasta anläggningarna förberedda för sprängning, men först i maj 1945 rapporterades att de var slutligt förstörda – detta efter att Kontrollkommissionen krävt tilläggssprängningar. Tydliga lämningar finns kvar i dag, och ligger längs naturstigen genom norra delen av Björkör.
704. Lätta batteriet (704.Kev.Ptri)
Kökar fort hade, utöver det fasta artilleriet, inledningsvis sex åldrade 87 mm fältkanoner (87 K/95-R), som dock sändes bort i slutet av maj 1942. Den 17 juni fick man istället fyra 75 mm fältkanoner (75 K/02) som var avsedda att bilda ”704. Lätta batteriet”. Kanonerna uppställdes på fortområdet och övningssköts några gånger under hösten.
Den 29 maj 1943 flyttades två av dem ner till Sandvik, varifrån de med en pråm togs ut till Källskär. Med hjälp av 25 man ur Kökars skyddskår lyckades det med stor möda att dra dem uppför det branta berget, till toppen och den närliggande betongförstärkta hjälpmätpunkten – nu benämnd ”Korsu”. Den 6 juni hölls en första övningsskjutning, där den lokala skyddskåren fick uppvisa sina färdigheter. Eldledare var löjtnant Klas Eklund, och åskådare brigadens och skyddskårens ledning som anlänt från Mariehamn. Den 16 oktober genomfördes en motsvarande övning, nu med löjtnant (pastor) Runar Backman som eldledare. Målet var 3.000 meter bort, och utrustningen fungerade bra.
I början av april 1944 flyttades även de två kvarvarande kanonerna bort från fortområdet och upp på de så kallade Klobbergen, ovanför hamnen vid Harparnäs. Där inrättades en ny mätnings- och bevakningspunkt kallad ”Harppu”. Pjäserna uppställdes på enkla betongunderlag och i närheten inrättades en eldledningsplats. Vistelsen blev dock kortvarig. I samband med den sovjetiska storoffensiven på Karelska näset behövde försvaret mer artilleri, varför kanonerna på ”Harppu” redan den 25 juni togs ner och sändes till Åbo, tillsammans med 600 patroner. Följande dag började man även ta ner kanonerna på Källskär, som likaså sändes österut.
Därmed försvann även 204.Kev.Ptri ur åländsk historia. Rester av de enkla men demolerade anläggningarna finns dock kvar på båda platserna, men har i viss mån ytterligare förstörts av nutidens ”stenkonstnärer”.
Avslutningsvis kan nämnas att i den ovannämnda planen även ingick ett ”705. Lätt batteri”, underställt Utö fort. Tidvis fanns två av batteriets 57 mm kanoner (57/50-Nde) placerade på Västra Mörskär i Kökars yttersta sydöstra skärgård. Här fanns även eldledningsplats, ammunitionsförråd, en liten bostadsbarack, sjökabelinkoppling, och liknande. Den historien återstår dock ännu att närmare studera.
Kenneth Gustavsson
