Kustartilleriet på Kökar Kalen hade till uppgift att spärra den djupa Kökarsfjärden, och förhindra en fiende att försöka tränga vidare norrut mot Husö och huvudleden Åbo-Stockholm. Fortet var underställt Skärgårdshavets kustbrigad och hade formellt beteckningen Linnake 76 (Lke 76). Långvarig fortchef var löjtnant J. Lindeberg.
Bakgrund
Under första världskriget fanns här ett ryskt kustbatteri med sex 120 mm kanoner i dubbellavetter, plus ett stort kasernkomplex. Anläggningarna demolerades 1919, efter kriget. Området stod övergivet till våren 1939, då staten inköpte en mindre del för sjöbevakningens behov, samt uppförde den kansli- och bostadsbyggnad som fortfarande kvar.
I början av vinterkriget 1939 togs hela området åter i bruk, och tre finska 152 mm kanoner uppställdes i tillfälliga värn. Direkt efter fredsslutet 13 mars 1940 började utbyggnaden av ett permanent fort i samarbete med svenska Skånska Cementgjuteriet (dagens Skanska): fyra stora kanonställningar, ett eldledningstorn, en bunker och ett litet tunnelskyddsrum. Efter sovjetiska krav sommaren 1940 utrymdes dock fortet och de tre kanonerna flyttades till Korpo Alskär. De halvfärdiga anläggningarna sprängdes i oktober, men tegelbyggnaden lämnades kvar och sjöbevakningen kunde äntligen flytta in.
Anläggningar
Inför fortsättningskriget anlände den 22 juni 1941 manskap och utrustning från Alskär, och inom två veckor var de tre 152 mm kanonerna åter skjutklara i tillfälliga eldställningar. Samtidigt inleddes arbetet med att på nytt bygga permanenta anläggningar, denna gång gällande tre kanonställningar, ett eldledningstorn, en bunker, samt en stor tunnelanläggning.
De runda kanonställningarna var ca 14 m i diameter, och var till största delen insprängda i berget. Invändigt fanns i mitten en öppen pjäsbrunn för kanonen, och runtom bombsäkra utrymmen för ammunition och telefon, plus skyddsrum för besättningen. I början av 1942 var kanonerna monterade på plats, och följande år installerades centralvärme och ventilation. Alla tre ställningarna hade nedgrävda kabelförbindelser till tornet och tunneln.
På högsta punkten på Vålberg byggdes eldledningstornet i två våningar, likaså insprängt i berget. Invändigt fanns utrymme för en vågbasmätare för inmätning av fientliga mål, och för signalförbindelser till de yttre bevaknings- och mätningsstationerna. På taket fanns fästen för en optisk avståndsmätare och en 20 mm luftvärnskanon. I direkt anslutning till tornet byggdes en 11 m lång betongbunker i tre avdelningar, främst avsedd som skyddsrum för tornbesättningen. Våren 1943 försågs både bunker och torn med centralvärme och ventilation.
50 meter tunnel
Den stora tunnelanläggningen byggdes på entreprenad av en civil firma. Invändigt var den T-formade bergtunneln inredd med gjutet golv, innerväggar av dubbla tegel samt kraftigt betongvalv som innertak. Anläggningen hade en närmare 50 m lång huvudtunnel in i berget, med utrymmen för kansli, telefoncentral, eldledningscentral samt logement för 8 officerare och 120 man. Längst in fanns en reservutgång borrad upp genom det 12 m tjocka bergstaket. En mindre sidotunnel mot norr var inredd till sjukhusavdelning med operationsrum och vårdplatser, och i en motsvarande sidotunnel mot söder fanns maskinrum med motor, generator och ackumulatorer. Värme och ventilation tillkom hösten 1943, men elektrisk belysning installerades först sommaren 1944. Sprängstenen från bygget lades ut nära stranden, och var tänkt att bilda ett drygt 100 m långt exercisfält, men blev aldrig färdigt.
För närförsvaret omgavs fortet av 14 öppna maskingevärsnästen, och 3.000 m taggtrådshinder. Periodvis fanns här även lättare artilleri i form av fältkanoner samt enstaka pansarvärns- och luftvärnskanoner. Fältkanonerna var i olika perioder utplacerade ovanför Harparnäs, vid Fagervik, Byggäng, och Håkosholm samt ute på Källskär. Kanoner fanns tidvis även på Mörskär, men dessa tillhörde Utö fort. År 1942 noterades även en 150 cm och två 60 cm strålkastare med tillhörande utrustning.
För sjö- och luftbevakning samt inmätning fanns tre yttre stationer: Källskär, Vikarskär och Ändör. När dessa var bemannade upprätthölls kontakten med telefon eller radio. För transporter och bevakning till sjöss hade man en eller två motorbåtar. Under 1941 omnämns AP 1 och AP 3, senare enbart SP 24.
De interna och externa teleförbindelserna var koncentrerade till fortets telefoncentral med växelbord för 50 linjer, vilken i slutskedet var inrymd i tunneln. Härifrån var man kopplad dels till det civila nätet som via Sottunga anslöt till Mariehamn, dels till en 43,7 km lång sjökabel som gick från fortet via Äspskär, Källskär, Vikarskär och Västra Mörskär, ner till Utö. Radiocentralen låg däremot i en liten stuga nere vid stranden. Utrustningen här bestod av en större sändare/mottagare av typ MVL-25 (30/25 W), och två mindre DR-38 (3-5 W). Anropssignalen var U6Y – uttalat som ”Urho-Kuutonen-Yrjö”.
Totalt 37 byggnader
Till fortet hörde totalt 37 byggnader av olika slag. Några var av permanent typ: kanslibyggnaden av tegel (8 rum, källare), matsalsbyggnad (matsal för 80 man, 4 bostadsrum, källare), stall (för 4 hästar) samt bastu/tvättstuga. I övrigt fanns åtta manskapsbaracker, soldathem, radiostation, samt ett stort antal enklare förråd och skjul. Fortets huvudsakliga hamn låg i Sandvik, där man reparerat den gamla ångbåtsbryggan från 1920-talet och byggt ett större förråd. Tidvis använde man även den lokala hamnen vid Harparnäs, där man 1942 tillsammans med kommunen byggt en ny väntsal. Byggnaden finns kvar ännu idag, men har efter kriget flyttats till sin nuvarande plats.
Kökars sjöbevakningsstation, som utlokaliserats till Eckerö, fick den 19 oktober 1944 slutligen återvända och ta den hårt slitna tegelbyggnaden i besittning. Stationen finns fortfarande kvar på samma plats. Det gamla fortområdet har i övrigt lämnats tämligen orört, och är ännu präglat av öppen natur och vidsträckt utsikt. Utspridda över en yta på 1 x 0,5 km finns ett stort antal sprängda konstruktioner från alla tre krigen. De viktigaste lämningarna har år 2022 försetts med nygjorda skyltar med text och bilder.
Kenneth Gustavsson
