Kustartilleriet på Herrön hade som huvuduppgift att skydda huvudfarleden genom Ledsund, dels västerut mot leden via Rödhamn, dels söderut mot infarten via Björkör. Fortet var underställt Skärgårdshavets kustbrigad och hade formellt beteckningen Linnake 75 (Lke 75). Fortchef var från juni 1942 till senhösten 1944 fänrik Jarl Lindqvist.

Bakgrund

Under första världskriget fanns här ett ryskt kustbatteri med fyra 120 mm kanoner och två 47 mm luftvärnskanoner, plus ett omfattande kasernkomplex. Anläggningarna demolerades 1919, efter kriget. I början av vinterkriget aktiverades åter udden, nu med ett provisoriskt finskt fort med två 152 mm kanoner i enkla värn, senare tillkom även två 40 mm Bofors luftvärnskanoner. En utbyggnad inleddes våren 1940 men efter sovjetiska krav utrymdes fortet i juni, varpå kanonerna sändes till Jungfruskär. De halvfärdiga anläggningarna sprängdes under hösten.

Anläggningar

Formellt grundades det nya Herrö fort den 8 juli 1941, varefter de två 152 mm Canet-kanonerna återfördes och uppställdes i tillfälliga värn. Samtidigt startade arbeten med permanenta anläggningar i armerad betong. Sprängningarna utfördes av Fästningsbyggnadsbataljon 813, medan betongarbetena anförtroddes en civil firma, Rakennustyö Oy, från Tavastehus. Från och med våren 1942 utgjordes dock arbetskraften främst av civila ålänningar som inkallats till arbetsplikt.

Under 1942 färdigställdes två kanonställningar av stor modell, den ena på Grillskär och den andra mitt på udden. Invändigt fanns en öppen pjäsbrunn för kanonen, samt runtom täckta utrymmen för ammunition, telefon och skyddsrum. Båda ställningarna försågs 1943 med värme och ventilation. I samma skede ändrades dock beväpningen så att fortet tilldelades fyra 155 mm pjäser (räckvidd 12,3 km), varav två placerades i de befintliga ställningarna, och de två andra i nybyggda värn av lätt modell. De nya pjäserna var i grunden åldrade franska de Bange-fältkanoner som kompletterats med marinlavetter. De två Canet-pjäserna (räckvidd 20 km) sändes iväg, den ena till Hammarudda och den andra till Signilskär.

Eldledningsstationen på uddens högsta punkt utgjordes av ett 8 m högt betongtorn, invändigt fördelat på fyra våningar. Den översta hade en vågbasmätare för inmätning av fientliga mål, mellanvåningarna inreddes till eldledningscentral, och längs ner fanns ett förstärkt skyddsrum för besättningen. Våren 1943 försågs tornet med värme och ventilation, och ett år senare installerades en optisk avståndsmätare på taket (Zeiss, 3 m bas). På området fanns även en fristående manskapsbunker som dock främst användes som ammunitionsförråd.

Störst var den 30 m långa kommandobunker som i maj 1944 började byggas längst ut på udden. Bunkern var avsedd som ledningsplats för ett kustartilleriregemente med alla tillhörande faciliteter (se bifogad skiss). Den blev dock aldrig helt klar och inredningsarbetena avbröts den 15 september 1944, bara några dagar innan vapenstilleståndet.

För närförsvaret fanns ett antal öppna maskingevärsnästen samt 2500 m taggtrådshinder. Under kortare perioder fanns även lättare artilleri, dels fyra 75 mm fältkanoner, dels två fasta 75 mm Canet-kanoner. Vid övningsskjutningar betjänades de förra av Lumparlands skyddskår, och de senare av Föglö skyddskår. Yttre stationer för bevakning och inmätning fanns på Björkör, Storklubb och Rödhamn, alla försedda med sjökabelförbindelse till fortet. För bevakning och transporter till sjöss hade man en eller två motorbåtar, omväxlande omnämns AP 1, AP 18, AP 55, Y 40 och SP 15.

Till fortet hörde ett tjugotal byggnader, varav följande var av permanent typ: officersbostad (3 rum o. kök), underofficersbostad (2 lägenheter med 3 rum o. kök), kasern (2 rum för 20 man vardera, tvättrum, torkrum), matsalsbyggnad (matsal för 80 man, kök, bostadsrum), soldathem (serveringsrum, bostadsrum), stall (för 6 hästar) samt bastubyggnad. Alla hade ett närliggande utedass, vanligen i kombination med vedförråd. Utöver dessa fanns ett flertal enklare byggnader, bland annat flyttbara baracker för arbetare och lottor samt ett antal stora och små förråd. Därtill hade den stora ångbåtsbryggan från ryska tiden åter satts i skick.

Avveckling

Vid vapenstilleståndet den 19 september 1944 pågick ännu arbeten för fullt. De föregående dagarna hade börjat förbättra taggtrådshindren runt udden, gräva gropar för elstolpar, samt gjuta en maskingevärsbunker i anslutning till kommandobunkern. Men redan den 20 september kom order om att arbetena skulle avbrytas och maskinerna sändas bort. Några dagar senare följde en motsvarande order om att även all stridsmateriel skulle avlägsnas. Med början 17 oktober tog det två veckor att lyfta de 6,5 ton tunga pjäserna upp ur ställningarna, och därefter släpa dem ner till bryggan samt lasta dem ombord på pråmar för vidare transport österut – i detta fall för slutlig destruering och nersmältning. I kanonställningarna sprängdes fastsättningsbultarna, och pansardörrarna togs bort. Däremot lämnades själva betongkonstruktionerna intakta tillsvidare.

I början av november inleddes det omfattande arbetet med att på kortast möjliga tid montera ner alla byggnader, och sända dem till Jungfruskär, Alskär och Fagerholm i Åbolands skärgård. Kvar lämnades endast underofficersbyggnaden med tillhörande uthus, som såldes till bröderna Törnblom som ersättning för att deras eget hus blivit förstört. De båda byggnaderna står fortfarande kvar i dag i gott skick.

Den 22 november 1944 upphörde fort 75 som egen enhet, och det fåtaliga manskapet som var kvar överfördes formellt till fort Nyhamns rullor. Bland dem fanns sju man som i fortsättningen utgjorde en enhet för sjö- och luftbevakning, placerad i det höga fd. eldledningstornet – där värme och ventilation återställdes. Tre månader senare anlände ett finskt pionjärkommando som grundligt sprängde de kvarvarande betonganläggningarna, även nu under överinseende av kontrollkommissionen i Mariehamn. Smärre röjningsarbeten fortsatte dock ända in på sommaren, och i mitten av juni 1945 fanns ännu kvar en del materiel att transportera bort.

Större delen av Herröskatan är i dag naturskyddsområde, och utöver vacker natur finns här fortfarande mängder av söndersprängda lämningar från alla tre krigen. Lämningarna är dock inte skyltade eller röjda på sly, varför det är svårt att utan kartor, ritningar och fotografier hitta och tolka de enskilda sten- och betonghögarna.

Kenneth Gustavsson