Nyhamn var det näst minsta fortet på Åland, och hade inledningsvis till uppgift att säkra infartslederna norrut mot Mariehamn och österut mot Rödhamnsfjärden, samt att skydda den stora mineringen i söder. Efter att mineringen avlägsnats under 1942 och Nyhamn blivit navet i konvojtrafiken, handlade det framförallt om att säkra infartsleden via Båtskär. Fortet var underställt Skärgårdshavets kustbrigad med formell beteckning Linnake 74 (Lke 74). Fortcheferna växlande över tid, längst tjänstgjorde Wikberg (jan. 1943 - jan. 1944).

Bakgrund

På Nyhamn fanns under första världskriget inga befästningar, men ön hade åtminstone sedan 1600-talet använts som skyddad hamnplats. Under vinterkriget 1939-1940 togs dock Nyhamnslandet i bruk, och här fanns tre 120 mm Canet-pjäser i tillfälliga ställningar. Våren 1940 inleddes arbetet med permanenta betonganläggningar, men avbröts i början av juli efter sovjetiska krav. Kanonerna transporterades till Berghamn på östra sidan om Skiftet, varefter de fåtaliga konstruktionerna sprängdes i oktober 1940.

Anläggningar

Starten på det nya fortet togs den 2 juli 1941, då den första 120 mm kanonen (120/45-CLo) återsändes från Berghamn, tillsammans med en styrka på 2 officerare, 4 underofficerare och 47 man. I brist på byggnader fick manskapet inledningsvis bo i tält. De två övriga kanoner anlände de följande veckorna, och alla tre uppställdes i provisoriska ställningar på samma platser som föregående år. Av okänd anledning sändes dock den tredje kanonen iväg redan i slutet av augusti.

Direkta byggnadsarbeten inleddes den 27 juli då Byggnadsbataljon 813 började tömma de gamla groparna samt bygga två kanonställningar av liten modell för de kvarvarande pjäserna. Via en splitterskyddad förbindelsegång skulle den norra ställningen anslutas till en ammunitionsbunker och en manskapsbunker. Från den södra skulle en likadan gång leda till en motsvarande manskapsbunker. Kanonställningarna var färdiga i slutet av året, medan bunkrarna ännu i september 1942 inte var färdiggjutna. Arbetena utfördes nu av byggnadsfirman Rakennustyö Oy, tillsammans med åländska civila arbetspliktiga.

Eldledningstornet byggdes på högsta punkten på den västra ön (Södra Nyhamnsklubben), och var klart i slutet av juli 1943 då det inreddes med ventilation och centralvärme (”narakki”). Invändigt fanns bland annat fortets eldledningscentral, och på taket en optisk avståndsmätare och en 20 mm luftvärnskanon.

Byggnadsbeståndet var förhållandevis litet. Av permanent typ fanns hösten 1944 följande: kasernbyggnad (2 rum för vardera 20 man), matsalsbyggnad (för 80 man), lottabyggnad (3 rum + telefoncentral), stall (för två hästar), samt bastu. Ifråga om enklare byggnader fanns: arbetarbarack (för 30 man + förråd), soldathem, tekniskt förråd, brandredskapskjul, samt några utedass. Elektrisk belysning installerades 1943 i matsalsbyggnaden, via vindladdare och ackumulator.

Fortets hade två huvudsakliga yttre bevaknings- och mätningsstationer: Kobbaklintar och Lågskär. Den förra var bemannad bara under seglingssäsongen, medan Lågskär hade permanent bemanning utrustad med radio – samt hade två pansarvärnskanoner till sitt försvar. Några gånger omnämns även en tillfällig station på Rödhamn. För transporter och sjöbevakning hade man inledningsvis motorbåtarna AP 5 och AP 105, senare främst SP 15.

Under lugnare perioder betecknades Nyhamn som enbart ”bevakningsfort” och hade därmed minimal bemanning. Den 29 mars 1943 noterades följande på plats: 7 underofficerare, 7 man, 3 lottor och 15 arbetare. Den oroliga sommaren 1944 hade man åter fått förstärkning och räknade 20 juli: 3 officerare, 20 underofficerare och 56 man.

I början på juli 1944 gavs order om att de två 120 mm kanonerna skulle utbytas mot enklare pjäser av samma kaliber (120/41-AL) men med kortare räckvidd. Beslutet innebar ett stort och tungt arbete med att flytta de befintliga pjäserna ner till stranden – och dra de nya upp i ställningarna. Samtidigt fick man även ta hand om en 150 cm Strömberg strålkastare med utrustning, som uppställdes i ett särskilt betongvärn.

Flyktingar

Från våren 1944 tillkom en ny uppgift: att spana efter baltiska flyktingbåtar på väg över till Sverige. De åländska havsområdena var nu helt avspärrade, och endast flyktingar med giltigt svenskt inresetillstånd släpptes vidare. Övriga arresterades och sändes via Mariehamn till en mottagningscentral i Åbo. Den konkreta uppgiften att stoppa och visitera båtarna lades dels från stationen på Lågskär, dels på sjökrigspolisens station på Stora Båtskär. Efter vapenstilleståndet i september ändrades dock policyn, och nu började alla flyktingar släppas igenom och de kunde till och med få proviant och kursanvisningar västerut.

Det spända läget gjorde att även en del manskap från forten gav sig iväg – vilket räknades som desertering. På morgonen den 7 maj 1944 upptäckte vaktmanskapet på Nyhamn att tre man, en undersergeant och två kanonjärer, hade försvunnit. Trots eftersökning påträffades de inte, och allt tydde på att männen tagit sig över till svenska sidan. Senare framkom att svenska myndigheter samma morgon tagit dem på Arholma, men deras vidare öden är inte kända.

Avveckling

Efter vapenstilleståndet i september 1944 började man även här montera ner kanoner och övrig teknisk utrustning. Men innan transporterna gått iväg krävde plötsligt den sovjetiska Kontrollkommissionen att Nyhamn tillsammans med Enskär skulle återställas i stridsdugligt skick. Än en gång fick manskapet släpa upp de 5 ton tunga pjäserna och sätta dem på plats, och den 21 december var båda åter skjutklara. Uppgiften var nu att skydda de sovjetiska ubåtar som vintern och våren 1945 använde Nyhamnsleden för sina offensiva operationer i södra Östersjön. I mitten av februari noterades således att på fortet ännu fanns de två 120 mm kanonerna, samt två 47 mm fasta kanoner (47/30-HJ), tre 37 mm pansarvärnskanoner (37K/36), och två 20 mm luftvärnsautomatkanoner (20/60-M).

Först i april 1945, efter att de sista tyskarna var drivna ut ur Lappland, gavs slutlig order om att Nyhamn skulle tömmas och konstruktionerna demoleras. Efter att all lös utrustning åter tagits bort, sprängdes pjäsplatserna, bunkrarna och tornet i början av maj av ett särskilt pionjärkommando. Resultatet godkändes dock inte av Kontrollkommissionen, och kompletterande sprängningar fick utföras i slutet av månaden. Det är dock lite oklart var kanoner och byggnader slutligen hamnade, men sannolikt på Berghamn som var den ursprungliga planen.

På Nyhamn finns i dag tydliga lämningar av kanonställningarna, bunkrarna och eldledningstornet. Övriga lämningar är däremot svårtolkade och flertalet byggnadsgrunder är helt dolda inne i trädsnåren. Ön är i sin helhet privatägd.

Kenneth Gustavsson