Bakgrund

På grund av sitt öppna läge mot Ålands hav kom Hammarudda att få stor betydelse. Redan våren 1915 uppförde ryska marinen stora vallanläggningar av ålderdomlig typ på udden, som följande år ersattes av modernare skyttevärnslinjer längs stranden. Dessa svaga befästningar demolerades 1919.

I början vinterkriget aktiverades åter udden, och blev ett provisoriskt fort med två 152 mm kanoner på höjden längst i söder, samt ett antal lätta kanoner grupperade parvis längs stränderna. Våren 1940 började man bygga permanenta anläggningar, men arbetstakten tycks ha varit långsam. Trots det inrättades en underofficersskola på området – där även ett flertal frivilliga ålänningar deltog. Liksom på övriga Åland avbröts all verksamhet i början av juli, varefter de halvfärdiga befästningarna sprängdes i oktober 1940.

Anläggningar

Inför det nya kriget återvände de första truppenheterna till Hammarudda den 22 juni 1941, och inkvarterades i tält. Byggnadsarbetena påbörjades en vecka senare, med manskap från Fästningsbyggnadsbataljon 813. Enligt planen handlade det nu om permanenta betonganläggningar i form av två kanonställningar, tre bunkrar och ett eldledningstorn, tillsammans med ett flertal byggnader.

I mitten av månaden anlände två 152 mm kanoner (152/45-CLo) från Jungfruskär och uppställdes på tillfälliga underlag. Arbetena fortsatte under 1942, men nu med åländska arbetspliktiga som huvudsaklig arbetskraft. I juni noterades 2 byggmästare och 113 arbetare, vilket kan jämföras med fortets manskap om 8 officerare och 68 underofficerare och manskap.

De två permanenta kanonställningarna stod klara i slutet av augusti 1942, varpå kanonerna kunde flyttas på plats. Båda ställningarna var av ”liten storlek”, innehållande pjäsbrunn och ammunitionsförråd. Från den ena gick en splitterskyddad gång till en stor bunker med 7 avdelningar avsedd som manskapsskydd, och från den andra en motsvarande gång till en liknande bunker med 6 avdelningar. Under 1943 anlände en tredje kanon (152/45-C) från Herrön och uppställdes i en enkel betongställning utan manskapsskydd. På området fanns även en friliggande bunker som främst användes som vapenförråd.

Eldledningstornet

Eldledningstornet i tre våningar stod klart i december 1942. Utöver utrymmen för vinkel- och avståndsmätning, fanns här eldledningscentral, en liten förläggning för officerare, samt en skyddad bunker för manskap. På taket fanns fästen för en optisk avståndsmätare (Goertz, 4 m bas) och en 20 mm luftvärnskanon. Liksom kanonställningarna försågs även tornet med centralvärme.

Ifråga om lättare artilleri noterades den 1 januari 1942 följande fasta kanoner: två 75 mm i den gamla vallen i sydväst; två 47 mm på Bogskär, fyra 37 mm automatkanoner – varav åtminstone två stod på Hamnören i anslutning till fortets brygga. Några dagar senare fick man även två 45 mm pansarvärnskanoner. Därtill fanns tre stora strålkastare: en 150 cm och två 60 cm med tillhörande elutrustning. Under de följande åren byggdes närförsvaret ut med fasta eldnästen för maskingevär, pansarvärn och luftvärn. Mot landfronten i norr fanns därtill flera löpgravssystem, samt en särskild maskingevärsbunker – vars stora betongblock fortfarande ligger kvar. Hela fortområdet ingärdades av ett 1500 m lång taggtrådsnät på träbockar (”spanska ryttare”).

Fortets yttre stationer för inmätning och spaning fanns på Tellholm (trätorn), på Burskatan (trätorn) och på Kobbaklintar (plattform på lotsstugan). Förbindelserna upprätthölls per telefon. Senare tillkom även Lågskär, som delades med Herrö fort. Dessvärre finns inga uppgifter om fortets förbindelsebåtar.

Byggnader

Hammarudda var även tänkt att fungera som ett utbildningscenter, och därför byggdes ett ovanligt stort antal byggnader – med plats för totalt ca 200 personer. Av permanent karaktär fanns följande:

a) Officersbyggnad med 3 rum + kök.

b) Två underofficersbyggnader, båda med två lägenheter om 3 rum + kök.

c) Två kaserner för 80 man vardera.

d) Matsalsbyggnad med matsal och kök för 120 man, samt utrymme för filmprojektor.

e) Soldathem (kantin) med serveringsrum, kök och bostadsrum.

f) Bastu med omklädningsrum och bastu för 30 man.

Alla de större byggnaderna hade källare med regnvattentank och vedförråd, och flertalet även centralvärme med E & J Leinos särskilda värmespis. Matsalen och soldathemmet värmes dock med ugn. Bland enklare byggnaderna fanns bland annat garage för två bilar, kombinerat med en liten reparationsverkstad och förråd för brandredskap. Utspridda fanns även proviantförråd, tekniskt förråd, vapenverkstad, och liknande. På området fanns därtill ett 15-tal prefabricerade ovala ”papptält” av hårdkartong. De flesta låg längs vägen i väster (”Västerbyn”), och var främst avsedda som förläggning i samband med skolning och kurser.

I slutet av maj 1944 var fortet fullständigt elektrifierat, med belysning i alla anläggningar och byggnader. Strömkällan var en gengasmotor (35 hkr Olympia) med tillhörande generator som installerats i den friliggande bunkern. Planen var dock att ansluta fortet till Mariehamns stads elverk, via en transformator vid flygfältet – men detta hann aldrig genomföras.

Incidenter

Fortet deltog aldrig i några stridshandlingar, även om sovjetiska bombplan 1941 och 1943 tidvis flög över på hög höjd. Efter vapenstilleståndet 1944, då Tyskland plötsligt blivit ny fiende, observerades därtill tyska ubåtar och ytfartyg ute i Ålands hav – men dessa höll sig utanför territorialvattengränsen.

Däremot drabbades Hammarudda av två allvarliga olyckor. Den första inträffade den 12 december 1941 i samband med övningsskjutning med en av 152 mm kanonerna, inför hela brigadledningen. Avfyrningen misslyckades varpå drivladdningen togs ur kanonröret och lades på det tillfälliga bröstvärnet – där den exploderade. Turligt nog skadades bara lindrigt en löjtnant och en undersergeant. Allvarligare var en vådaskjutning den 6 juni 1944. I samband med vaktavlösning vid 12-tiden avlossades av misstag två skott från en maskinpistol och träffa kanonjär Lars Wickström i magen. Den skadade fördes med ambulans till sjukhus, men avled samma dag av sina skador. Wickström ligger begravd i hjältegravarna vid Korpo kyrka.

Avveckling

Trots vapenstilleståndet i september 1944 hade fortet en månad senare ännu full bemanning, totalt 84 man. Den 21 oktober gavs dock order om demilitarisering, varpå de tre 152 mm kanonerna omedelbart togs bort och sändes till Jungfruskär på östra sidan av Skiftet. Det lättare artilleriet sändes till lager i Parola. Därefter avlägsnades taggtrådshindren och byggnaderna började monteras ner. De senare sänds huvudsakligen också till Jungfruskär, men vissa upplagrades även på Fagerholm. Bastun och papptälten såldes på auktion för borttransport. Soldathemmet med tillhörande uthus, som bekostats av Föreningen för Kustsoldaternas Väl, skulle däremot säljas på plats om man fick ett bra bud. Byggnaden står därför fortfarande kvar i dag, utvändigt i närmast ursprungligt skick.

De fasta anläggningarna sprängdes under vintern 1945, men tyvärr saknas närmare uppgifter om detaljer. Däremot vet vi att området under en kortare period användes även av den omorganiserade sjöbevakningen, som i december 1944 flyttade över sin Båtskärsstation till Hammarudda. Sjöspaningen utfördes inledningsvis från tornet, där centralvärmen återinstallerats, men efter att även tornet sprängdes byggdes en liten spaningsplattform ovanpå ruinerna. I november 1945 återgick stationen till Stora Båtskär, och därmed upphörde all statlig verksamhet på Hammarudda.

Det forna fortområdet är i dag fortfarande privatägt, och huvuddelen är välskött betesmark. En av de officiella vandringslederna går genom de viktigaste delarna, men området är i övrigt inte skyltat och de otaliga enskilda lämningarna kan därför vara svårtolkade. I nutiden har istället ett antal villatomter tillkommit nära stranden i söder – ett område som under krigsåren alltså var avspärrat med taggtrådshinder och maskingevärsnästen.

Kenneth Gustavsson