På Åland känner de flesta till historien kring Bomarsunds fästning från 1800-talet, och många har även kunskap om de ryska kustbatterierna från första världskriget. Kunskapen om de stora kustforten som byggdes på Åland under fortsättningskriget 1941-1945 är däremot rätt svag, detta trots att spåren ännu syns i terrängen.

I dag är vi åter inne i en osäker tid, med krig i Ukraina och ökade spänningar i Östersjön. Inför Finlands anslutning till Nato har samtidigt Ålands demilitarisering och neutralisering åter börjat ifrågasättas, men dessvärre bygger mycket i debatten på bristfällig kunskap om vad som egentligen hände på Åland under andra världskriget. För att i någon mån fylla denna kunskapslucka ska vi i ett antal artiklar närmare studera just kustforten och deras korta historia. Sammanställningarna bygger på omfattande källstudier i framförallt fd. Krigsarkivet (nu i Riksarkivet) i Helsingfors.

Del 1: Komplicerad bakgrund

Finland - Sovjetunionen

Inför årsskiftet 1941 hade striderna på västfronten avstannat, och Tyskland behärskade nu större delen av Kontinenten. I öster hade Sovjetunionen, i enlighet med Molotov-Ribbentroppakten, kunnat expandera västerut och hade 1939 ockuperat östra Polen, samt 1940 ockuperat Estland, Lettland, Litauen och Bessarabien (dagens Moldavien). Försöket att även införliva Finland hade däremot misslyckats, och bara lett till en skör fredsuppgörelse.

Från finländsk horisont var dock landet fortfarande isolerat och kvar i den sovjetiska intressesfären. Sommaren 1940 ökade åter det politiska trycket från öster, samtidigt som den påtvingade sovjetiska marinbasen på Hangö utgjorde ett ständigt hot. I händelse av en framtida stormaktskonflikt skulle Finland hamna i kläm, och i praktiken fanns numera bara två möjligheter: antingen samverkan med Stalin eller med Hitler. Helsingfors valde det tyska alternativet, särskilt som Berlin i augusti börjat värma upp de tidigare så frostiga relationerna.

I Moskva var Stalin missnöjd med utgången av kriget och krävde en lösning på ”det finska problemet”. Under hösten 1940 sammanställdes därför en ny anfallsplan mot Finland, som ytterligare modifierades följande vinter. Därtill godkändes den 10 september även en plan under rubriken ”Operationsplan för erövring och ockupation av Ålandsöarna”. Totalt skulle 18.000 man i tre vågor landsättas i Mariehamn och Eckerö, och därifrån erövra resten.

Åland 1939-1941

På Åland var läget likaså komplicerat. I början av vinterkriget anlände finska marktrupper samtidigt som infartslederna minerades. Åtgärderna bekräftades den 4 december i två noter till Nationernas Förbund, med hänvisning till konventionens artikel 6 respektive 7. Någon reaktion från förbundet eller från signatärmakterna kom dock aldrig, varpå Finland placerade ut tungt kustartilleri på Kökar, Herrön, Nyhamn, Hammarudda och Signilskär.

I fredsavtalet den 13 mars 1940 nämndes ingenting om Åland, och en del trupper hölls därför kvar. Efter tyskarnas överfall på Danmark och Norge ökade igen hotet, vilket ledde till en forcerad utbyggnad av kustförsvaret med bland annat permanenta kustfort med betongförstärkta anläggningar. Arbetena pågick för fullt när Sovjetunionen den 27 juni oväntat krävde Ålands demilitarisering – nu under sovjetisk kontroll. Under juli månad tömdes landskapet på trupper och materiel, varefter de påbörjade anläggningarna sprängdes i oktober.

Den 11 oktober undertecknades i Moskva ett Ålandsfördrag mellan Sovjetunionen och Finland. Där förband sig Finland att demilitarisera öarna och att inte befästa dem, samt gav motparten rätt att upprätthålla ett eget konsulat för att övervaka demilitariseringen. Den ryske konsuln och hans första medarbetare anlände till Mariehamn redan tre veckor tidigare, och skulle snart följas av ett flertal andra. Under hösten ägnade de sig åt att genomsöka den västra kusten för att säkerställa att även den minsta lilla skyttegrop förstördes. Detta alltså samtidigt som den sovjetiska Östersjöflottan färdigställde sin anfallsplan mot Åland.

Operation Kapplöpning

Våren 1941 stod det klart för den finska försvarsledningen att Tyskland inom en snar framtid skulle anfalla Sovjetunionen, och att Finland skulle gå med på den tyska sidan. Åland kom därmed åter i blickpunkten, och de tidigare kraven på demilitarisering bedömdes vara överspelade. En plan med kodnamnet ”Kilpapurjehdus” (Kapplöpning) fanns redan i syfte att snabbt kunna besätta landskapet före en fiende hunnit fram. Tidsmässigt skulle operationen verkställas samtidigt med det tyska anfallet österut, men tyskarna skulle i övrigt inte involveras.

Den 19 juni gav Mannerheim order om att operationen skulle genomföras. I Raumo, Nystad, Nådendal och Åbo samlades totalt ca 5.000 man, fördelade på en förtrupp med en kustbrigad och en huvudstyrka med marktrupper. Transporterna inleddes natten mot den 22 juni och skyddades av större delen av Kustflottan. I höjd med Sottunga Husö angreps kolonnen av sju sovjetiska bombplan, men detta hindrade inte fortsatt färd mot landstigning i Färjsundet och i Mariehamn. Brigadens enheter skulle i fortsättningen bilda stommen i de planerade nya kustforten, och förlades därför till dessa områden. Denna gång informerades inte Nationernas Förbund – organisationen hade i praktiken upphört att fungera och Finland hade redan i augusti 1940 ensidigt stängt sin NF-representation i Genève.

Uppbyggnad

Den 25 juni anlände även en fästningsbyggnadsbataljon (Lin.RP 813) med drygt 300 arbetare som inkallats i Bromarv i Västra Nyland. Bataljonen fördelades på de blivande fortområdena: Enskär, Tellholm, Hammarudda, Nyhamn, Herrön och Kökar. Uppgiften var att bygga bombsäkra anläggningar, delvis insprängda i berget: 17 kanonställningar, 6 eldledningstorn, 10 bunkrar och 3 tunnelanläggningar. Därtill även ett stort antal träbyggnader av både permanent och tillfällig karaktär. Inom kort återfördes även de tidigare kanonerna och uppställdes i tillfälliga värn, i väntan på att de permanenta ställningarna skulle bli klara.

Bataljonen lämnade Åland redan i mitten av april 1942, och hade då utfört arbeten för ca 16 miljoner mark – men kvar fanns ännu arbeten för över 20 miljoner mark. Verksamheten fortsatte i marinens regi, med ett tiotal byggmästare och 250 civila ålänningar som tvångsinkallats till arbetsplikt – ett svårsmält faktum för såväl enskilda som för landskapsmyndigheterna.

Struktur

Kustartilleriets organisation på Åland var invecklad, men våren 1942 sammanfördes de olika enheterna till den övergripande Skärgårdshavets kustbrigad (Saar.RPr). Till kommendör utsågs överstelöjtnant (senare överste) Niilo Heiro, som med sin stora stab placerades i Gamla navigationsskolan i Stadshusbacken i Mariehamn.

Även fortens numrering ändrades, men efter nyordningen var de följande: Signilskär (Lke 71), Tellholm (Lke 72), Hammarudda (Lke 73), Nyhamn (Lke 74), Herrö (Lke 75) och Kökar (Lke 76). Varje fort hade en fortchef och ett tillhörande ledningsorgan med några officerare och underofficerare. Beroende på det yttre säkerhetsläget varierade det övriga manskapet stort, men generellt sett var forten klart underbemannade. Till personalen räknades även ett antal lottor som skötte matlagning, tvätt och det viktiga soldathemmen (kantiner), liksom även radio- och telefoncentraler.

Till varje fort hörde två eller tre yttre sjö- och luftbevakningsstationer, som vid behov bemannades med en underofficer och två man. Vissa stationer var även kombinerade med en mätningsenhet som stöd för fortets eldledning. Verksamheten blev dock kortvarig. I vapenstilleståndet den 19 september 1944 aktiverades på nytt 1940-års fördrag om demilitarisering, och anläggningarna började tömmas – även nu under sovjetisk kontroll. Varpå de alla demolerades under 1945 – och glömdes bort.

Artiklar

I dag, nästan 80 år senare, är det dags att lyfta fram historien om dessa omfattande anläggningar. I en serie artiklar ska vi nu för första gången i ord och bild beskriva de enskilda forten, med början på Kökar längst i sydost, och fortsättning upp till Enskär i norr. Även några av de mindre anläggningarna kommer att belysas. Serien avslutas med en sammanfattning av kustfortens betydelse som en viktig del av Ålands nutidshistoria.

Kenneth Gustavsson