I en värld där människor lever och bor över nationsgränserna och där också sociala tjänster erbjuds och anlitas gränsöverskridande, är det viktigt att se över de juridiska frågorna. Vilken kommun är ansvarig och vilket lands regler ska tillämpas? Vägledande principer som ”en sammanhållen social trygghet” ska gälla.
Det är en persons hemvist som styr rätten till den bosättningsbaserade sociala tryggheten och de förmåner som betalas av FPA, till exempel folkpension. Övrig bosättningsbaserad trygghet handlar om till exempel offentlig hälso- och sjukvård och socialvård. Det finns också arbetsbaserad social trygghet, till exempel arbetspension. I oklara fall utreder FPA i Finland och Försäkringskassan i Sverige frågan om socialförsäkringstillhörighet.
EU-domstolen har uttalat sig att en person inte anses kunna ha flera hemvister eller hemvist på flera platser samtidigt. Det betyder att antingen har ålänningarna, som vårdas på boenden i Sverige, sin juridiska hemvist kvar på Åland och ska omfattas av FPA:s bosättningsbaserade stöd och åländsk socialvård eller så har de sin hemvist i Sverige och ska få stöd av svenska myndigheter.
Åländska myndigheter är behöriga att besluta om boendeplaceringar för personer med hemvist på Åland. Kostnadsansvaret kan dock fortfarande tillfalla Åland, även om en person flyttar. Enligt den nordiska konventionen om socialt bistånd och sociala tjänster så ska de ansvariga myndigheterna i in- och utflyttningsländerna, som ett led i en överenskommelse om en flyttning, fatta beslut om fördelning av kostnaderna för behandling eller vård mellan myndigheterna.
Det är ofta i samband med att en person flyttar från ett land till ett annat som det kan vara svårt att bedöma hemvisten. Det är viktigt att klargöra att varken enbart vistelse eller folkbokföring avgör var en person har sin hemvist. Vid hemvistbedömningar behöver man också titta på anledningen till vistelsen. En person som har bosatt sig utomlands för en längre tid än ett år brukar i regel inte anses ha hemvist i Finland. Personen kan dock ha hemkommun i Finland, om hen med hänsyn till sina levnadsförhållanden har fastare anknytning till Finland än till det land hen bor i.
Placeringar utomlands förutsätter också kunskap om lagstiftning och praxis i det land där klienten placeras. De svenska lagarna säger att om en annan kommun än vistelsekommunen ansvarar för stöd och hjälp åt en enskild, så är vistelsekommunens ansvar begränsat till akuta situationer. Kommuner som sluter avtal med andra aktörer om boendeplaceringar underrättar kommunen man placerar i om detta avtal. När det gäller en placering av ett barn från utlandet till Sverige ska detta prövas av socialnämnden i den kommun där barnet avses bli placerat.
Vid placeringar över landsgränserna är det nödvändigt att myndigheterna i de båda länderna har kontakt med varandra, att man avtalar om ansvar och kostnader samt att lagstiftning och konventioner iakttas.
Erica Lindberg
