Frankrike hade parlamentsval innan sommaren. Även om Le Pens parti blev klart störst i röster gjorde valsystemet att de två andra blockens kandidater kunde samarbeta och få dubbelt fler mandat. Väljarna lyckades hålla Le Pens parti borta från makten, men lyckades inte formulera vad man ville ha i stället. Efter valet finns nu tre stora block, där inget av blocken varit redo att ge efter och kompromissa med något annat.
Det här fenomenet är inte enbart franskt. Att bilda regeringar har blivit svårare i de flesta demokratier. Belgien har notoriskt långa förhandlingar, nu också Nederländerna. Både Sverige och Finland har på senare år haft rekordlånga processer. Anledningen till det är flera; strukturella ekonomiska problem, bland annat på grund av demografin, gör det svårare än att bara fördela pengar samt att partifälten fragmenterats och nya populistpartier växt till. Samtidigt har sociala medier skapat ett mer kompromisslöst politiskt samtal. Dessutom söker vi oftare enkla svar på svåra frågor där det är lättare att säga vad man inte vill ha än vad som realistiskt skulle vara möjligt att skapa.
För två veckor sedan kommenterade kolumnisten Torbjörn Kevin i Hufvudstadsbladet att SFP och Svenska riksdagsgruppen borde lämna regeringen så snabbt som möjligt. Följdfrågan som borde ställas är: Vad händer då? Den som fäller en regering har också ett ansvar i synnerhet i dessa tider med krig i Europa och ekonomiska trångmål.
Hypotetiskt om SFP skulle lämna regeringen är att Centern går in i stället, men då går de liberala värderingarna bakåt, inte framåt. Centerns nya ordförande linjerade förra veckan partiets migrationspolitik lika tuff som Sannfinländarnas. Om Svenska riksdagsgruppen lämnar finns inte heller längre någon bevakare av det svenska i regeringen, och Ålandsfrågorna skulle lida. I tider då också demilitariseringen ifrågasatts har det varit extra viktigt att Ålands riksdagsledamot varit med i regeringsleden.
Checkar man ut finns risken att man inte bara gör det för tre år utan för tre riksdagsperioder då man bränner förtroendekapital. Man måste minnas att den här regeringen skapades för att inga andra realistiska alternativ fanns. Det parlamentariska underlaget har inte ändrat.
För Ålands del är det avgörande att vara med runt de bord där besluten tas. Allt i regeringsprogrammet är verkligen inte lätt eller roligt att rösta för, men det är priset man betalar för att inte vara utan inflytande. Därför kan man inte bara agera på hur det känns, utan man måste också tänka på vad det kan ha för konsekvenser då realistiska alternativ är få. Det fick också Macron i Frankrike erfara.
Krönika_Namn:Mats Löfström
