Vem är det som kör egentligen: undrar Kalle Anka något stressat i filmen om husvagnssemestern som många av oss säkert såg på tv på julafton. Lite av samma känsla får man när man tittar på EU i dag.
Det här är egentligen inget nytt. Redan USA:s utrikesminister Henry Kissinger sägs ha ställt frågan vem man ska ringa om man vill prata med Europa. I andra stormakter som USA och Kina är presidenten det givna valet, men för EU har det aldrig varit lika tydligt.
I praktiken har det ändå tidigare varit mot huvudstäderna den som vill veta vem som styr EU ska rikta blicken. Det är främst de stora medlemsstaterna som sist och slutligen styrt showen i EU. Även om vi sett att exempelvis EU-kommissionen och Europaparlamentet har fått starkare roller så har det varit klart att inget stort kan ske utan att de stora medlemsstaterna tagit ledartröjan.
Men i dag verkar situationen vara annorlunda. Tyskland och Frankrike, som man på goda grunder kan säga att varit ledande i EU under lång tid, befinner sig i politiskt röriga lägen. I Tyskland har regeringen fallit och det ser ut bli ett svårt läge även efter valet. Partiet ”Alternativ för Tyskland” ser ut att växa, men de kommer att få svårt att hitta samarbetspartners. De tyska partierna har så att säga dåliga historiska erfarenheter av att samarbeta med högerextrema partier. I Frankrike är opinionen splittrad och det verkar i det närmaste omöjligt att få till en stabil regering.
Det här gör att båda länderna kommer att ha fullt upp med att försöka få fungerande regeringar och deras avtryck på EU-nivån kommer knappast vara lika stort under överskådlig tid. Så vem ska då fylla det här maktvakuumet?
Vill man vara optimistisk kan man tänka sig att det finns bättre möjligheter för de nordiska länderna att ta plats i EU nu. Det talas också om att Polen skulle kunna få en mycket starkare roll med sin nya, ambitiösa regering. Men än så länge verkar det som att den som på allvar tagit tag i ratten för EU är kommissionens ordförande Ursula von der Leyen.
När von der Leyen blev vald för första gången var hon en relativt okänd politiker och många trodde nog att hon skulle bli en försiktig general som de nationella regeringarna enkelt kunde styra över. Men så blev det inte. I stället har hon varit ovanligt aktiv och tydligt konsoliderat mycket av makten kring sig själv. När tidigare kommissionsordföranden inte vågat lägga fram förslag utan att först prata med Paris och Berlin har von der Leyen ofta i stället tryckt på gaspedalen och tagit debatten öppet.
Just nu märks det också tydligt hur beroende EU är av von der Leyen själv. Hon lider av en allvarlig lunginflammation och det har gjort att flera viktiga initiativ inte har kunnat röra sig framåt.
En stark kommissionsordförande har både för- och nackdelar, men klart är att vi just nu ser ett skifte av makten i Europa. Kan det till och med vara så att vi snart vet vem det är som kör, egentligen?
Krönika_Namn:Anton Nilsson
Ministerråd
