För den som vuxit upp i en tid då varutillgången uteslutande sköttes av lokala köpmän och andelslag är det en styggelse att vandra i såväl centrum som i Maxinge. Varför det? Är inte ett stort utbud till gagn för konsumenten? Förvisso, men myntet har två sidor.
Ålandstidningen hade en utmärkt ledare häromsistens där man frågade vad vi ska leva av i framtiden. När kedjorna konkurrerar ut den lokala köpmannen flyttar man samtidigt de högre betalda tjänsterna och vinsterna från Åland. När Alandia sålde sina pensions- och livbolag ledde det till att ett antal hundra miljoner euro försvann på ett bräde, ett tiotal kvalificerade arbetsplatser gick upp i rök och alla investeringar i vårt samhälle dog ut.
Jag kan räkna upp kedja efter kedja som utarmar Åland. Vad blir kvar? Jo bodknoddar och samhällets byråkrater. Inget illa om dem men de utgör inte samma grogrund för entreprenörer som gångna tiders köpmannaskrå. Och verksamhetens skatter var hamnar de? Har ni sett Verdandi, S-Market eller någon annan kedja i skattekalendern? Inte att undra på att samhällsekonomin är som den är.
Om konsumenten inte bryr sig om konsekvenserna så borde väl ändock bönderna göra det? Eller? Nu går äpplena, päronen, löken och grönsakerna förvisso på export men de borde ju vara måna om att allt det som är en förutsättning för deras verksamhet skulle finnas på Åland? På mig verkar det som om bönderna skulle vara ännu ivrigare än konsumenten att såga av den gren man sitter på.
Dags att sätta sig ner och fundera på hur det går om det inte finns någon lantbrukshandel, maskinhandel, reservdelshandel, mejeri, slakteri med mera kvar? Om vi räknar bort äppel- och grönsaksodlarna är det inte många heltidsbönder kvar. Jag säger som Ronjas rumpnissar ”vaffor gör di på detta viset”.
Värst utsatt är väl mjölken. Nu är mjölk knappast någon framtidsbransch men under devisen ”tusen nya kossor” slog regeringen fast sin nya näringssatsning, ivrigt påhejad av ÅCA och den lokala banken. Resultatet blev Finlands största mjölkgård. Det är precis lika tokigt som det låter. Men ekonomins realiteter är oförsonliga och vad gör då regeringen, ÅCA samt den lokala banken när eftertankens kranka blekhet knackar på? Jo ägnar sig åt trapetskonst av den högre skolan för att den heta potatisen slutgiltigt ska hamna i någon annans famn.
En gammal man skakar på huvudet – ta er samman! Så här kan det inte fortgå! Red upp vad ni medverkat till medan tid ännu är! Det kommer att kosta men alternativet är så mycket sämre. Vi behöver inte beslutsfattare som tävlar i månatliga popularitetstävlingar utan sådana som fattar de svåra besluten för oss.
2025 är året då mycket ska redas upp och bli bättre. Tro det, men sämre kan det väl inte bli. Eller?
Johan Dahlman
