Med skyfallsutredningen som underlag kan staden planera en förbättrad beredskap för framtida skyfall. På bilden syns planeringsingenjör Staffan Eriksson, stadsarkitekt Dominicus Björkstam och miljösamordnare Ulf Simolin.
Med skyfallsutredningen som underlag kan staden planera en förbättrad beredskap för framtida skyfall. På bilden syns planeringsingenjör Staffan Eriksson, stadsarkitekt Dominicus Björkstam och miljösamordnare Ulf Simolin.
Foto:

Bild

DAGENS DEBATT: Hållbarhet intill döden – eller när morfar blev fjärrvärme, kolsänka och gav syre

Mitt hjärta tillhör havet, inget annat har gripit mig som detta. Havet har löpt som en röd tråd genom livet, född och uppvuxen i Bohuslän var ju havet aldrig långt bort. Som liten grabb satt man ofta på bryggan och drömde, ibland fanns det fiskar och krabbor i hinken bredvid.

En tidig upplevelse som har påverkat mitt yrkesval är första gången jag fick se mareld, Bohusläns svar på norrsken fast mycket vackrare. Efter sena fisketurer kunde marelden forma en glittrande svans efter båten och det är just de minsta organismerna i havet som gör störst nytta för vår planet.
Allt hänger ihop, starka och välmående ekosystem i haven är viktiga för att stå emot negativa klimateffekter och bidra till att begränsa våra koldioxidutsläpp. Att bevara och främja den biologiska mångfalden och våra ekosystem är därför en viktig del i klimatarbetet. Sedan jag började som miljösamordnare i staden 2011 är det därför två saker som har prioriterats högt, rent hav och hållbar energi!

Mariehamns stad har sedan länge haft klimatmål och dessutom har EU-länderna beslutat att unionen ska vara klimatneutral senast 2050, detta innebär att utsläppen av växthusgaser inte ska vara större än upptaget i kolsänkorna.

En kolsänka är en funktion eller process där koldioxid tas upp ur luften och lagras under en lång tid. De mest betydelsefulla kolsänkorna är hav, skogar och våtmarker. Dessa ekosystem utnyttjar fotosyntes, för att omvandla koldioxid till organiska former av kol.
För Mariehamns kolsänkor har en beräkning gjorts endast för de landbaserade kolsänkorna, totalt lagrar stadens grönytor genom deras fotosyntes cirka 1.760 ton koldioxid per år. För stadens kustnära vatten har ingen beräkning utförts, dock visar enstaka inventeringar på att största delen av sjögräsängarna har försvunnit på grund av att vattenkvalitén är för dålig.

Finns det mål måste man visa på åtgärder, ständig förbättring är våra ledord. Sagt och gjort – i mitt arbete har jag haft turen att omges av briljanta kollegor som ständigt ger mig energi men även enormt mycket kunskap och tillsammans har vi bland annat lyckats minskat klimatutsläppen med 80 procent.

Utfasningen av olja till biobränsle i fjärrvärmen är en starkt bidragande orsak till minskningen men också energieffektivisering och solpaneler på stadens tak har gett goda resultat. Med avräkning från kolsänkorna är våra utsläpp 3,2 ton koldioxid per invånare och år, med detta placerar vi oss bland de klart bästa kommunerna i Finland.
Med samma engagemang för havet har vi tillsammans kommit långt och genom flera projekt har vi visat att vi vill vara med och bidra till att rädda Östersjön. Bland annat har staden byggt två våtmarker och flera dagvattendammar. Tack vare dessa projekt har de största dagvattenflödena en rening vilket skapar bättre förutsättningar för återetablering av sjögräsängar och därigenom bättre kolinlagring.

Ibland går man på grynnor och en av den värsta grundstötningarna var när jag våren 2021 råkade ut för ett elakt virus. Jag var riktigt illa ute men tack vare högklassig behandling på sjukhuset fick jag chansen till fortsatt jordligt liv. Under den långa rehabiliteringstiden kunde jag inte undvika att tänka på min egen dödlighet och ganska snart insåg jag att när ljuset slocknar för mig är kremering den enda vägen. Men det finns några krav, givetvis är dessa kopplade till det jag jobbat mest med under mitt yrkesverksamma liv, nämligen hållbar energi och rent hav. Låt mig förklara.

Krematoriet ska drivas av biobränsle och spillvärmen tas till vara för fjärrvärme. Dagens krematorier har höga miljökrav gällande rökgaser, de har metallåtervinning och att återvinna värme från rökgaserna är i många fall lönsamt. Man brukar räkna med att det är möjligt att återvinna cirka 230 – 250 kWh per kremering. Det motsvarar uppvärmning av mitt mycket trivsamma kontor i två månader, inte illa av en död miljösamordnare!
Delar av kremeringsaskan kommer från förbränningen av kroppens alla drygt 200 ben som utgör cirka 20 procent av kroppsvikten. Innehållet är bland annat kalciumfosfater och trikalciumdifosfat, viktiga mineraler för världens viktigaste primärproducenter kiselalgerna som finns i alla hav.
Kiselalger är encelliga alger som spelar en avgörande roll för allt liv på jorden. De producerar en femtedel av allt syre vi andas, men är också viktiga för att ta upp och begrava koldioxid från atmosfären. Deras blomningar på våren är ofarliga, till skillnad från sommarblomningen av cyanobakterier i Östersjön som kan vara giftiga.

Någonstans känns det vackert att tänka på döden med vetskapen om att när min kropp förbränns efter min död blir jag det jag jobbat mest med under mitt yrkesverksamma liv – hållbar fjärrvärme. När sedan min aska sprids i havet tidigt på våren, kan jag flyta fritt och leka med tumlare tills kiselalgernas stora vårblomning startar, då bidrar jag till kolinlagring och syreproduktion.

Mariehamns stad har höga ambitioner med klimatfrågan och vi har långsiktigt och strukturerat sett över verksamheten för att se vad kan vi bidra med. Vi tänker oss hållbarhet som håller hela vägen in i döden och därför ser jag det som helt naturligt och avgörande att det åländska samhället i en nära framtid inkluderar ett eget krematorium.
Ulf Simolin
Miljösamordnare, Mariehamns stad

Hittat fel i texten? Skriv till oss