I en ledare skriver Jonas Bladh om lagtingsarbetet. Efter min tid i lagting och utskott håller jag inte med om allt.
Jonas Bladh håller med talmannen om att frånvaron är försumbar, men att den ”riskerar att uppfattas som att ledamöterna inte prioriterar sin uppgift i det åländska parlamentet över privata åtaganden”. Absolut. Man ska inte vara borta av ”privata skäl” eller oanmäld. Närvaro i lagtinget är en dygd. I början fick jag kasta flygbiljetter då schemat inte höll och köpte en gång en ny biljett för en omröstning som tog sju minuter och där regeringen som vanligt vann med 17-13, men sedan gällde bokningar i sista minuten.
Sedan nämner Jonas Bladh antalet anföranden. Jag höll 400 anföranden och har svårt att förstå de som knappt är uppe i talarstolen. Har man inte åsikter att framföra i salen så borde man inte vara lagtingsledamot. Även replikerna visar engagemanget och vissa tidigare kolleger har blivit väldigt passiva.
Talmannen framför att mycket av arbetet sker på andra ställen. Jonas Bladh tillägger att ”det allra mesta avgörs de facto i utskotten”. Men hur ofta händer det? Jag minns två fall under mina år. Den ena gången lyckades jag stoppa möjligheten att ge ett lån på tio miljoner utan säkerhet till elbolagen och den andra gången lyckades jag ändra regelverket för vindkraftsstöd till skattebetalarnas fördel. Minns inte att media nämnde detta ens. På den tiden var jag den enda i lagtinget som vågade granska vindkraften. Kan Jonas Bladh nämna andra exempel de senaste åren? Det mesta avgörs i regeringsblocket. Närvarostatistik kunde däremot redovisas.
Bladh är kritisk till att utskottsarbetet sker bakom lyckta dörrar och anser att det borde tåla allmänhetens granskning. Det är rimligt men det är för att ”skydda” höranden med att det råder sekretess. Öppna höranden har förekommit och är ett bra komplement.
Sedan ondgör sig Jonas Bladh igen över den ”ålderdomliga schemaläggningen” med pauser i lagtingsarbetet, dock utan hänvisning till jordbruket denna gång. Lagtingsarbetet är uppdelat i fem sessioner. Utskottsarbetet sker även under plenifria perioder.
Ett förslag om att lagtinget skulle sammanträda fler veckor diskuterades i en arbetsgrupp med bland annat tre tidigare lantråd. Där lärde jag mig att den främsta orsaken till pauserna är att landskapsregeringen ska få bättre arbetsro och kunna planera in möten i Helsingfors som med dagens tidtabeller är tidskrävande. Vad tror Bladh sås eller skördas i februari eller oktober då de flesta plenifria veckorna infaller? Lagtinget får inte flera ärenden för att det sammanträder oftare. Alla ärenden hinner ändå behandlas då man tar kvällar och fredagar till hjälp när det behövs.
Taltiderna är ett problem. Jag var ingen bra förebild. Talade ofta och länge. Ett tag hade vi strikta tider och mikrofonen stängdes av. Stressande. Sedan infördes rekommendationer med hot om strikta tider för alla ifall vi inte skötte oss men talmännen har inte infört detta. Ett alternativ är en flexibilitet men en varning då tiden är ute och att mikrofonen då stängs efter två minuter. Enkelt.
Stephan Toivonen (ÅLD)
