Efter bondeseglationen var det som om kraften gick ur den åländska landsbygden. Det mesta gick i stå med två stora utvandringsvågor som följd. I början av det senaste seklet till USA och efter andra världskriget till Sverige. Det skulle krävas både en, två och tre ”game changer” för att vända utvecklingen. Den första stod Västanträskarna för med frilandsgurkan. En epok som är förvånansvärt bortglömd. I dag verkar ålänningen leva i villfarelsen att dagens välstånd och välfärd är en självklarhet och frikopplad från tidigare generationers risktagande och nytänkande. Det skadar inte med lite eftertanke. Tänk bara

• Om inte Rafael, Jalle och de andra hade börjat med frilandsgurkan. Hade Åland då haft löken, kinakålen ja hela grönsaksodlingen fram till dagens äppelodlingar? Antagligen inte.

• Om Knutte inte fått smak för chips, hade vi då haft potatisodlingarna? Förmodligen inte.
• Om Gunnar Eklund inte hade varit ihärdig i sin vision om en bilfärja över Ålands hav hade vi då haft dagens kommunikationer? Knappast.
Runt omkring oss finns det exempel på öar där nytänkandet, riskvilligheten och företagsamheten saknats och det är i sanning inget att sträva efter. Vi tycks tro att bondeseglationen var något särpräglat för Åland men så var det inte. I Åbolands skärgård och längs den svenska och finländska kusten var seglationen till och med större. Skillnaden var att på Åland fanns det riskvilliga nytänkare som tog sjöfartsnäringen till nästa steg. Men på landsbygden dröjde det alltså till efterkrigstiden.
Men hur är det i dag? Har nej-sägarna och bakåtsträvarna åter fått makten och nytänkarna, risktagarna tystnat? Är det åter viktigare att grannen inte förtjänar än hur det går för mig? I så fall var ska nästa ”game changer” komma?

Vem minns längre Olof Johansson? Jo, han var en svensk centerledare och minister som avgick fullständigt övertygad om att Öresundsbron skulle bli en naturkatastrof. Idag vet vi bättre. Som tur var lyssnade man på de utredningar som gjordes och inte på Olof Johansson, för bron blev en verklig ”game changer” för såväl Öresundsregionen som för havsklimatet.

I dag står Åland inför samma frågeställning med vindmöllorna i Norrhavet. Nej-sägarna är lika tvärsäkra som Olof Johansson, men tänk om vindmöllorna är den ”game changer” som Åland så väl behöver?

Ålands ekonomi backar. I dag har landskapet inte längre råd med vår sjukvård. Kommunerna åter knäar under trycket av ständigt stigande kostnader för åldringsvården. Det ska skäras och sparas och ålänningen får en ständigt försämrad samhällsservice. Har vi då verkligen råd att säga nej till en grundlig utredning av vindkraftens för- och nackdelar? Att ta ställning innan alla fakta är på bordet kommer inte att föra Åland framåt och skapa förutsättningar för fortsatt välstånd och välfärd på våra vindpinade utskär.

Johan Dahlman