Varför är det personalen på golvet som alltid drabbas vid besparingar inom ÅHS? När tidningarna skriver om vikariestopp slätas det över och det påstås att det inte är så farligt som det låter, att media skriver ord som inte sagts.
Det ÄR vikariestopp, vikarie får inte tas när någon är sjuk eller det saknas vårdpersonal. Det ska ses över inom huset vem som kan avvara någon för att hjälpa där det behövs. Men vad gör vi kvällar och helger? Där har alla avdelningar redan mini-bemanning. Inte kan man lämna sitt eget för att gå och hjälpa någon annanstans.
Lasset kommer att bli tungt att bära. Inte för att någon har mindre kompetens eller kunskap, utan för att den vana personalen bär ansvaret. Det är mycket värt att någon kommer och hänger på dropp, matar eller liknande. Men vården av patienternas sjukdomstillstånd hänger på avdelningens egen personal. För det kan inte någon utomstående ha koll på, om man inte har jobbat där tidigare. Personalen kommer bli utbränd vilket leder till sjukskrivningar.
Det kommer bli övertid, som vi inte får ha. Den ska betalas ut. Lämnar vi våra kollegor i sticket om det är kris när ens arbetspass är slut? Struntar vi i att kollegorna jobbar underbemannade om man kan ta ett extra pass? Nej.
Det ska opereras mera på hemmaplan med befintlig personal på operation plus att någon ska vårda postoperativt på avdelning. Där krävs van personal. Vi har andras liv i våra händer. Och det var väl så att ÅHS inte på några som helst villkor tummar på patientsäkerheten?
Det är skriverier när ÅHS behöver spara för att budgeten spricker för landskapsregeringen? Jag förstår att det är den största kostnaden men inom vilka andra områden sparar man? Inte politikers löner. Politiker och chefer kan göra studiebesök för att se hur det fungerar i praktiken. Det är säkert ”lätt” att sitta och ta beslut efter siffror och statistik.
Det är tal om inställd julfest. Det känns orättvist. Antagligen får andra landskapsanställda ha julfest. Ska EN enhet ställa in så borde andra enheter också göra det. Annars sticker det i ögonen på oss som inom ÅHS. Det har vi upplevt tillräckligt. Som när ministrarna fick sina löner höjda med 30 procent så att de tjänar mer än Finlands president. EN ministers grundlön räcker till 2,5 sjukskötares årslön (utan ob och ålderstillägg). Bara löneförhöjningen i sig, för en minister, hade nästan räckt för att anställa en sjukskötare till ÅHS ett år. Sånt som kan rädda liv.
Det känns när chef efter chef anställs medan alla pooltjänster för vårdarbete som utannonserats inte besatts, man har inte råd. HUR ska ÅHS kunna garantera den goda vård vi kunnat erbjuda, trots (eller tack vare) vår litenhet, om det inte finns folk på golvet? Vi som jobbar och sliter ska orka, men hur ska vi göra det om vi inte har någon som hjälper oss? Vi behöver avlastning av våra vikarier så vi slipper bränna ut oss på grund av underbemanning.
De vikarier vi haft hittar andra arbetsgivare och sen har vi ingen när stoppet upphör.
Patientsäkerheten riskeras. Och det kommer att stå ÅHS dyrt.
Anställd på golvet
