EU-parlamentariker Anna-Maija Henriksson skrev för en kort tid sedan i en krönika att det var 30 år sedan ålänningarna med majoritet röstade för ett medlemskap i unionen. Hon konstaterade att vi blev medlemmar i en stor gemenskap med en inre marknad med 450 miljoner invånare vilket varit en positiv förmån. Jag instämmer i den slutsatsen samtidigt som jag kommer med några erfarenheter och kommentarer som jag noterat under EU-processen som jag hade tillgång till information om i och med att jag då arbetade som verksamhetsledare för den åländska producentrörelsen.

Man var på förhand medveten om att lantbruket skulle komma att få uppleva de största förändringarna eftersom produktpriserna i det närmaste skulle komma att halveras vid inträdet. Stöden skulle till en del kompensera de försämrade priserna, men det var uppenbart att det skulle krävas stora strukturförändringar för att lantbruket skulle kunna överleva. Så har också skett även om det också lett till en del problem.

Den småskaliga grönsaksodlingen i Brändö som före EU-medlemskapet upplevde förändringar eftersom gränsskyddet undan för undan trappades ner i Finland samtidigt som strukturen förändrades. Det fanns helt enkelt inte åkerarealer i Brändö för att skapa lönsamhet enligt EU-krav.
En diskussion som ibland framträdde i en del politiska kretsar på Åland var att Finland inte skulle vara kvalificerat för EU på grund av den ekonomiska kris som rådde under en del av nittiotalet.

Lantbrukets intresseorganisationer var emot ett medlemskap. Men många som var bättre informerade visste nog att Finland högst antagligen skulle bli medlem men det gällde att få fördelar vid medlemskapsförhandlingarna. Finland och Tyskland har många gånger ett politiskt samarbete det finns det belägg för.

Ett exempel på detta kan vara att när Finlands EU-förhandlingar befann sig i ett ytterst kritiskt läge – det handlade om lantbruket sade den tyske utrikesministern Klaus Kinkel som var närvarande – ingen fick lämna förhandlingarna innan man uppnått ett resultat för Finlands del. En överenskommelse uppnåddes.

Jag minns också att jag på olika möten i lantbrukskretsar framhöll att regeringen räknade med att ett EU-medlemskap också hade en säkerhetspolitisk dimension trots att det inte var fråga om någon säkerhetsorganisation. Men som en överstatlig organisation var unionen en sammanhållande politisk kraft av stora mått i synnerhet vid en kris. Det stod klart att det inte då var gångbart att på Åland föra en sådan diskussion. Antagligen var orsaken att ämnet berörde säkerhetspolitik som nog är viktigt också för Åland.
Det fanns också opinioner som ansåg att Åland ensamt skulle kunna ställa sig utanför EU trots att Finland valde anslutning. Detta framstod som en stark chimär. Då skulle vi förlorat alla EU-stöden samt den inhemska marknaden. EU-gränsen skulle varit i Skiftet.

Olof Öström