Juniorfotbollen väcker mycket känslor såväl hos vuxna som hos barn. Hur tränarna väljer ut spelare inför match väcker de starkaste reaktionerna, särskilt bland föräldrarna. Jag vill genom denna insändare lyfta mina synpunkter gällande just lagindelningen.
Det finns en ofantligt stor variation i barnens förmåga att spela fotboll, att springa, passa, skjuta, röra sig på planen. IFK Mariehamn har en utmärkt grundfilosofi i det föreningen kallar nivåanpassning, vilket går ut på att man under träningarna grupperar barnen efter övningars svårighetsgrad.
Då det kommer till matchspel är filosofin med nivåanpassning bortblåst, förutsatt att tränarstaben inte väljer att delta i turneringar eller matchspel med nivåanpassning. Bara att nämna matchspel med nivåanpassning får många föräldrar att se rött, varför?
Jag står starkt bakom den åsikten att barnen ska spela fotboll med andra barn på samma utvecklingsnivå, såväl under träning som match. Detta ger barnen möjlighet att utvecklas från den nivån de står på och att som lag utvecklas.
Det blir problematiskt då det är dags för match och barn med stor variation i sitt fotbollskunnande föses in i samma laguppställning. Bollinnehavet för barnen på de lägre nivåerna blir blygsamt och vissa spelare får knappt röra bollen, och då de får en passning hamnar bollen snabbt hos motståndarlaget, vilket skapar frustration hos de duktigare spelarna. Samtidigt kan inte heller barnen med de högre fotbollskunnande förverkliga formationer som inövats på träningen.
Man hör ibland kommentarer av föräldrar till barn på lägre utvecklingsnivå att barnet är ledset för att de hamnade i det sämre laget, och att de inte kommer att vinna, ifall någon form av nivåindelning skett. Ska det verkligen vara så att de duktigare barnen resultatmässigt ska lyfta barnen som inte hunnit lika långt i sitt fotbollskunnande? Nej, absolut inte enligt min mening. Gruppera barnen efter förmåga att spela fotboll så gott det går, såväl under träning som match.
Det är en enorm skillnad inte enbart i fotbollskunnande hos juniorerna, detsamma gäller intresset för fotboll. Vissa spelare har bollen vid fötterna sju dagar i veckan, träffar sina likasinnade kompisar på WHA för att köra egna träningspass och väntar ständigt på nästa träningstillfälle, medan andra barn särskilt måste sporras av sina föräldrar för att över huvud taget komma till veckans träningspass.
Separera på de oliksinnade barnen såväl under träning som match. Att gruppera barnen utifrån intresse och kunnande gagnar alla barn, vill jag hävda. Då får ALLA en chans att utvecklas med likasinnade barn, och risken för att de slutar i tidig ålder minskar. Det kallar jag fotboll för alla! Läs gärna ledaren skriven av Jenna Gestranius i Ålandstidningen den 29 juli och som tar fasta på sunda och effektiva utvecklingsmiljöer för idrottare.
IFK, bygg vidare på den goda policyn med nivåanpassning, gör den tydligare såväl för tränings- som matchtillfällen. Det finns många duktiga tränare till juniorlagen som är drivna i att skapa riktigt bra fotbollslag. Genom tydliga riktlinjer inom föreningen förskonas dessa oavlönade tränare från en massa påtryckningar från föräldrar som gnisslar om att det borde vara si, eller så.
Robert Sundström
Förälder till två pojkar, med olika grundförutsättningar för att bli en duktig fotbollsspelare.
