God och likvärdig barnomsorg är en bra samhällsinvestering. Därför är det med viss oro jag läser i regeringens budgetförslag för 2025 att: ”Landskapsregeringen avser att under ramperioden 2025-2027 underlätta den kommunala vardagen med ett mål om att minska kommunernas kostnader med 1–2 miljoner euro. Inledningsvis ändras den subjektiva rätten till barnomsorg.”
Omfattar ”den kommunala vardagen” inte kommunens barn eller deras familjer?
Åsubs undersökning om hur den återinförda rätten påverkat kommunerna blir klar hösten 2025. I budgeten står: ”En arbetsgrupp för att utreda behovet av förändringar i lagstiftningen gällande den subjektiva rätten till barnomsorg lämnar förslag till lagstiftningsändringar i början av år 2025.” Lagstiftningsförändringar planeras alltså före underlaget är klart.
Vissa delar av regeringsblocket menar att ”utvärderingen” innebär en regelrätt summering av nuläget med hänvisning till lag- och kulturutskottets betänkande 11/2021–2022, där man aviserade avsikten att ”utvärdera ändringarna tillsammans med kommunerna efter att lagen tillämpats i två år och vid behov kommer kommunerna att kompenseras retroaktivt om merkostnader har uppstått”. Här verkar avsikten ha varit att stödja kommunerna i deras viktiga uppgift inom barnomsorg genom att tillgodose deras eventuellt ökande resursbehov.
Som diskussionen gått i plenisalen tycks barnomsorgsfrågan däremot inte handla om att regeringen hoppas bära upp en likvärdig och god barnomsorg för alla genom att åtgärda en eventuell resursbrist. Medan det har ordats om ansträngd ekonomi i kommunerna samt om en hög arbetsbelastning inom barnomsorgen verkar lösningen, som baserar sig på känslor, rykten och berättelser, vara att barn borde vara hemma i större utsträckning. Det har säkrats att alla får delta i ”den pedagogiska verksamheten”, utan hänsyn till att barn faktiskt har benägenhet att lära sig av allt, hela tiden. Inte att undra på att den subjektiva rätten enligt Mannerheims Barnskyddsförbund har en avgörande roll i att förebygga marginalisering, att skapa ett gediget underlag för skolstart och att främja integration.
Det glöms lätt bort att den subjektiva rätten till barnomsorg är barns rätt. Enligt grundlagsutskottets tolkning är viktiga grundläggande fri- och rättigheter som bör beaktas med tanke på småbarnspedagogik (som i riket omfattar all verksamhet inom dagvård) bland annat bestämmelserna om jämlikhet, rätt till likabehandling och förbud mot diskriminering (6 § i grundlagen) och skyldigheten att tillgodose de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna (22 § i grundlagen).
Lika möjligheter tidigt i livet skapar trygghet, gemenskap och verklig likvärdighet. Att lappa kommunernas ekonomi genom att särbehandla barn på basis av föräldrarnas livssituation är inte bara fel och eventuellt olagligt. Det kan också bli en kostsam historia för landskapet och kommunerna.
Aino Waller (HI)
Lagtingsledamot
