I Ålandstidningen den 13 mars ingick en insändare av Jerker Örjans med rubriken Efterfrågas: Ett längre perspektiv. Vad gäller perspektiven och Natofrågor vill jag överlämna pennan till andra men en passus blev jag att reflektera över. Örjans skriver: ”På Åland hade vi ryssen som god granne under trettio år när fästningen byggdes och ända in på skinnet under första världskriget med 7-8.000 ryska soldater privat inkvarterade – här fanns ju inga garnisoner. Men det gav inte upphov till något rysshat”.

Ja, det stämmer fullständigt men vad kan vara orsaken till det? Hade folket så till den grad glömt åren under Stora ofreden? Hade Finbyfolket glömt de tre barnen vid Janses som blev bortrövade och aldrig återkom? Hade man glömt att hela socknen nedbrann och kanske glömt sin flykt västerut? Hade man glömt att ryssen år 1808 hotade skära öronen av alla som vägrade öppna isrännorna? Hade man glömt att man grep till vapen och körde bort dem via Kumlinge? Hade man glömt att året därpå kom generalmajor Demidoff till Åland och tvingade prästerna i alla kyrkor att läsa upp en 6-sidig proklamation om vad som skulle hända om detta upprepades? Nej, detta fanns nog i färskt minne.

Men vi ska vänta och se, sade nog ålänningen. Vad är det för gäng som kommer till Ålands befästningsverk i Skarpans? Var det återigen dessa förhatliga ryska kosacker som skövlade och härjade? Nej, det skulle visa sig vara mycket beskedliga militärer. De var idoga, folkkära ja till och med barnkära.
Jag har från min barndom hört berättelser om huru de ”tog upp barnen i famnen”, sjöng och lullade med dem. Huru de bakade limpor efter att trampat degen med fötterna. Kan det vara så att dessa ”ryssar” i själva verket var ifrån de trakter där man i dag begär Natos hjälp och skydd? Kan de ha varit ukrainare, polacker och balter? Kan det vara så att även de som kom under första världskriget var från dessa trakter?
Jag har i min blogg berättat om huru ”ryssungen” Paul Chemelewski från ringa omständigheter i Bomarsund blev Finland tegelkung. Det skulle visa sig att han var polack. Jag har forskat i min äldsta sons morfarsfar Simon Sogonjaks livsöde vars papper jag hittade i Sankt Petersburgs militärarkiv. Han var ”andre man” i Gölbygarnisonen och kom till Åland år 1916. Simon skulle det visa sig vara ukrainare och född i en liten by mitt i dagens Ukraina. Han gifte sig snabbt med Edit från Postens i Gölby och försvann i villervallan efter kriget.
Från min bokhylla plockar jag fram Martin Isakssons Ryska positionen Alandskaja. Där framgår att: Vad gällde tyskarnas behandling av fångarna, så skilde man noga nationerna åt. Ryssar för sig, ukrainare, polacker och balter reste var för sig till sina respektive hemland. En anteckning i det tyska flaggskeppets journal säger kort att avtransporten för de tagna ryska krigsfångarna skedde den 9 mars 1918 från Eckerö till Libau, De övriga nationaliteterna evakuerades med svenska ångaren Heimdal till Oskarshamn. Jag frågar mig, har vi här svaret på frågan vem var ”de snälla ryssarna” på Åland?

Johan G. Granlund

Godby